Jag håller på att vänja mig av med att ha socker i kaffet. I min kopp java samsas både mjölk och socker. Annars smakar det bara bittert, beskt och besynnerligt tycker jag. Att dricka svart kaffe får mitt ansikte att anta en grotesk min. Det märkliga är att jag gärna vill ha mitt kaffe sött. Märkligt - för att jag i övrigt inte alls är förtjust i sötsaker.
Det finns dock kaffe som jag gärna dricker svart. Det ena är portugisisk "bica". Det är som en espresso men inte lika aggressiv i smaken som den italienska varianten. Det andra är eritrianskt kaffe. Alltså herregud. Det godaste kaffe jag druckit i hela mitt liv.
För tio år sedan när jag var i Eritrea fick jag vara med om en kaffeceremoni (som de även har i Etiopien). Vi var hembjudna till en familj och efter en god buffé med olika grytor, grönsaker och injera, kom de färska kaffebönorna fram. Jag minns inte hur lång tid det tog, men de rostade bönorna över het kol, malde dem i en mortel, hällde de pulvriserade bönorna och vatten i en slags kanna av lera med lång smal hals och stor rund botten som de bryggde över den glödande kolen.
Medan vi satt i det lilla stenhuset i utkanten av Asmara och pratade och skrattade om vartannat, kände jag hur doften spred sig. Den var gudomlig. När vi väl fick dricka av kaffet, som serverades i små tunna muggar, visste jag att jag hade kommit till kaffehimlen. Jag kan inte beskriva smaken. Den var ljuvlig. Aromatisk. Parfymerad på något vis. För att förhöja upplevelsen la de en bit olibanum på glöden, det fräste till och rökelsens angenäma dimmor fyllde rummet. Magiskt! Jag kommer aldrig att glömma den där februarikvällen.
En rolig grej var att till kaffet fick vi osaltade popcorn. Jag tyckte först att det var väldigt udda, men det visade sig passa väldigt bra. När jag vid senare tillfällen besökt en etiopisk restaurang i Dar es Salaam får man även där en skål med popcorn till kaffet. Jag trodde först att det var bara något familjen i Asmara hittat på.
Alla skrattade åt mig och värdinnan var mycket glad när jag drack den ena muggen efter den andra. Jag menar, de var ju inte större än fingerborgar. Min resekamrat varnade mig för att dricka så mycket, men jag kunde inte låta bli.
Dagen efter var det dags för oss att åka hem. När jag vaknade på morgonen ångrade jag att jag inte lyssnat på vad resekamraten sagt. Magen var upprörd, milt uttryckt. Olämpligt att sitta fastspänd på ett flygplan då. Men avslagen cola och några Dimor gjorde susen. Efter ett tag.
De flesta av mina vänner dricker kaffe med mjölk. Men utan socker. Det går väl an. Men det är ju inte så att man blir överlycklig i huvudet direkt.
För några dagar sedan fick jag reda på att en väninna använder Oatlys iKaffe i sitt kaffe. Jag rynkade pannan. Och näsan. Jag har smakat flera sådana där låtsasmjölksdrycker, ni vet de där som är gjorda av soya, havre, nötter och jag vet inte allt. Alla har det gemensamma att de smakar... illa. Tycker jag. Smakar hö. Liksom. Ni som tycker att de smakar piffigt, jag tror er inte. Ni inbillar er.
Jag som inte är sen med att pröva nya saker gick iväg till affären och köpte lite av den havredryck som väninnan tipsat om, väl förberedd på att även detta skulle smaka som torra strån. Men. Jag blev glatt överraskad! Kaffet blir mjukt och runt i sin smak utan några som helst spår av marsvinsfoder. Till och med godare än vanlig mjölk! Att jag säger detta är högst anmärkningsvärt ska ni veta. Och inte nog med detta, mina damer och herrar, jag behöver inget socker längre! Jag vet inte hur det går till, hur det är möjligt, men iKaffe gör kaffet så lent och behagligt. Som en varm och trygg omfamning. Socker blir helt överflödigt.
Det finns dock kaffe som jag gärna dricker svart. Det ena är portugisisk "bica". Det är som en espresso men inte lika aggressiv i smaken som den italienska varianten. Det andra är eritrianskt kaffe. Alltså herregud. Det godaste kaffe jag druckit i hela mitt liv.
För tio år sedan när jag var i Eritrea fick jag vara med om en kaffeceremoni (som de även har i Etiopien). Vi var hembjudna till en familj och efter en god buffé med olika grytor, grönsaker och injera, kom de färska kaffebönorna fram. Jag minns inte hur lång tid det tog, men de rostade bönorna över het kol, malde dem i en mortel, hällde de pulvriserade bönorna och vatten i en slags kanna av lera med lång smal hals och stor rund botten som de bryggde över den glödande kolen.
Medan vi satt i det lilla stenhuset i utkanten av Asmara och pratade och skrattade om vartannat, kände jag hur doften spred sig. Den var gudomlig. När vi väl fick dricka av kaffet, som serverades i små tunna muggar, visste jag att jag hade kommit till kaffehimlen. Jag kan inte beskriva smaken. Den var ljuvlig. Aromatisk. Parfymerad på något vis. För att förhöja upplevelsen la de en bit olibanum på glöden, det fräste till och rökelsens angenäma dimmor fyllde rummet. Magiskt! Jag kommer aldrig att glömma den där februarikvällen.
En rolig grej var att till kaffet fick vi osaltade popcorn. Jag tyckte först att det var väldigt udda, men det visade sig passa väldigt bra. När jag vid senare tillfällen besökt en etiopisk restaurang i Dar es Salaam får man även där en skål med popcorn till kaffet. Jag trodde först att det var bara något familjen i Asmara hittat på.
Alla skrattade åt mig och värdinnan var mycket glad när jag drack den ena muggen efter den andra. Jag menar, de var ju inte större än fingerborgar. Min resekamrat varnade mig för att dricka så mycket, men jag kunde inte låta bli.
Dagen efter var det dags för oss att åka hem. När jag vaknade på morgonen ångrade jag att jag inte lyssnat på vad resekamraten sagt. Magen var upprörd, milt uttryckt. Olämpligt att sitta fastspänd på ett flygplan då. Men avslagen cola och några Dimor gjorde susen. Efter ett tag.
****
De flesta av mina vänner dricker kaffe med mjölk. Men utan socker. Det går väl an. Men det är ju inte så att man blir överlycklig i huvudet direkt.
För några dagar sedan fick jag reda på att en väninna använder Oatlys iKaffe i sitt kaffe. Jag rynkade pannan. Och näsan. Jag har smakat flera sådana där låtsasmjölksdrycker, ni vet de där som är gjorda av soya, havre, nötter och jag vet inte allt. Alla har det gemensamma att de smakar... illa. Tycker jag. Smakar hö. Liksom. Ni som tycker att de smakar piffigt, jag tror er inte. Ni inbillar er.
Jag som inte är sen med att pröva nya saker gick iväg till affären och köpte lite av den havredryck som väninnan tipsat om, väl förberedd på att även detta skulle smaka som torra strån. Men. Jag blev glatt överraskad! Kaffet blir mjukt och runt i sin smak utan några som helst spår av marsvinsfoder. Till och med godare än vanlig mjölk! Att jag säger detta är högst anmärkningsvärt ska ni veta. Och inte nog med detta, mina damer och herrar, jag behöver inget socker längre! Jag vet inte hur det går till, hur det är möjligt, men iKaffe gör kaffet så lent och behagligt. Som en varm och trygg omfamning. Socker blir helt överflödigt.