Ni som känner mig någorlunda vet att jag har problem med clowner. Jag gillar dem inte. De skrämmer mig. Min rädsla har jag burit på sedan början av sjuttiotalet när min far var stationerad i Bulgariens huvudstad Sofia. Nej nej nej, jag menar på intet sätt att min pappa är en clown. Nej, inte alls. Eller alltså nja... eller nej! Utan mer att... jag menar... det var där jag upplevde, eller bättre uttryckt, genomled en cirkusföreställning. Min första cirkus.
På 24Malmö kan ni läsa mer om mina reflektioner av denna konstform men innan ni klickar er dit, låt mig bara fråga er en sak: är clowner verkligen roliga? Jag är faktiskt osäker på om det verkligen är deras grej. Att vara roliga. För mig är de sorgliga figurer som av någon anledning känner att behov av att få oss att skratta. Well, på mig fungerar det inte, jag mår bara dåligt när jag ser dem.
Lyckligtvis är vi inte många som känner så. Som tur är gör clowner nytta. För många sprider de glädje. Flertalet tar emot clownens utplånande vilja att underhålla med lättnad över att få ledigt från sina demoner och orosmoln som jagar dem. Exempelvis oskyldiga barn som inte får utnyttja rättigheten att vara barn. Som inte har förmånen att leva i fred. I frid.
![]()
På 24Malmö kan ni läsa mer om mina reflektioner av denna konstform men innan ni klickar er dit, låt mig bara fråga er en sak: är clowner verkligen roliga? Jag är faktiskt osäker på om det verkligen är deras grej. Att vara roliga. För mig är de sorgliga figurer som av någon anledning känner att behov av att få oss att skratta. Well, på mig fungerar det inte, jag mår bara dåligt när jag ser dem.
Lyckligtvis är vi inte många som känner så. Som tur är gör clowner nytta. För många sprider de glädje. Flertalet tar emot clownens utplånande vilja att underhålla med lättnad över att få ledigt från sina demoner och orosmoln som jagar dem. Exempelvis oskyldiga barn som inte får utnyttja rättigheten att vara barn. Som inte har förmånen att leva i fred. I frid.
