gartoft.se - Nollåttan, expat i Skåneland

Dagen idag, den 10 juni i Herrens år, kommer att gå till historien. Det är nämligen premiär för Önskebloggen!

Vad i hela friden är nu Önskebloggen, undrar ni. Häng med ett ögonblick så blir ni varse. Jag älskar att skriva men vet sällan om vad. Det är nu ni, kära läsare, kommer in i bilden. På bloggens facebooksida kan ni ge förslag på vilka ämnen jag ska bearbeta. Jag får något att skriva om och ni får läsa om det ni, för stunden, helst vill läsa om. Fiffigt!

I världshistoriens första Önskeblogg ska vi avhandla vaccinets vara eller icke vara.

Frågeställningen uttryckte sig i varför vissa människor vägrar att vaccinera sina barn, detta framförallt på grund av konspirationsteorier. De orsakar att deras barn får och sprider sjukdomar. Det är en högst relevant fråga. Ja, varför?

Okej, jag erkänner. Jag har hittills ägnat ytterst lite uppmärksamhet åt detta. I ögonvrån har jag under en tid läst om föräldrars ovilja att vaccinera sina avkommor och jag har visserligen inom mig ställt frågan varför?, men inte engagerat mig mer än så. Förrän idag.

Så vitt jag kan se fick antivaccinationsrörelsen upp en bra fart under 2009 när det visade sig att barn drabbades av den kroniska sjukdomen narkolepsi efter massvaccineringen mot svininfluensa.

I nätupplagan av tidningen Mama menar Agneta Holmström, enhetschef för hälsoskydd och smittskydd på Socialstyrelsen, att det är viktigt att hålla isär de olika vaccinerna. Hon förklarar:

"Svininfluensavaccient som togs fram när vi stod inför risken att drabbas av en plötslig pandemi, är en annan sak än barnvaccinerna i barnvaccinprogrammet. De har funnits under många år och har utvärderats oerhört noga. Riskerna med sjukdomarna är betydligt högre än riskerna med själva vaccineringen."

Jahapp.

Redaktören för hemsidan vaccin.me (Vaccin & Biverkningar - analyser och reportage om vaccin) välkomnar mig och skriver vidare att deras syfte är att lyfta fram den forskning och erfarenhet som medvetet tystas ner av sjukvårdsapparat och myndigheter. Jag läser bland annat om finska läkare som ifrågasätter vaccinsäkerheten samt det generella behovet av vaccin. De gör även gällande att det aldrig skulle falla dem in att vaccinera sina barn då de ser allvarliga biverkningar. Inte nog med det, vaccinationer är dessutom meningslösa.

Nähäpp.

Rikshandboken barnhälsovård tar även de upp ämnet huruvida man ska vaccinera sina barn eller inte. Leif Ekholm, barnhälsovårdsöverläkare i Örebro påpekar följande:

"Kritiska röster mot vaccinationer har alltid funnits. Man har talat om faran av att rubba den naturliga utvecklingen av immuniteten mot olika sjukdomar och att vaccinationerna kan ha allvarliga biverkningar och ge upphov till svåra sjukdomar. Undersökningar tyder på att immuniteten snarare blir stärkt av vaccinationer och allvarliga biverkningar är synnerligen ovanliga. En del hävdar att man blir starkare och utvecklas genom att gå igenom barnsjukdomar på naturlig väg. Ett sådant synsätt medför att man föredrar att en del barn dör eller får bestående men av sjukdomar som kan förebyggas."

Jahapp.

"Läkemedelsboken 2014 bekräftar till stor del vad vaccinkritiker hävdat, nämligen att det saknas hållbart stöd i forskningen att flera vacciner fungerar. (Här avses främst polio, stelkramp och difteri.)"

Nähäpp.

Det är något av en vaccindjungel där ute. Som ni förstår kan jag inte ta med alla för- och motargument här, men om ni är nyfikna föreslår jag en en stor kopp kaffe alt. en stadig gin & tonic samt gott om fritid när ni sätter er framför datorn och dess sökmotor.

Tonic förresten, kininet i tonic är toppen mot malaria. Ginet hjälper till. En extra boost liksom. Det är nyttigt med enbär. Tror jag.

Jag kontaktade en vän som jag vet är engagerad i frågan för att höra hans åsikt. Svaret lät inte dröja på sig:

"Bland antroposofer verkar största anledningen till motstånd vara av någon magisk typ. Barnen blir starka och fina av sjukdomar. Förutom de som dör och får men för livet då."

Det framgår tydligt var han står i frågan.
Så var står jag då? Jag kan avslöja för er att personligen var det aldrig tal om att vaccinera mig mot svininfluensan. Inte för att jag var rädd att få märkliga och obehagliga biverkningar utan för att jag varken trodde på en pandemi eller kände mig hotad av en influensa - vare sig den kom från svin eller fåglar. 

Däremot är jag tacksam att mina föräldrar lät vaccinera mig som barn. Hade jag haft egna barn hade jag inte tvekat att vaccinera dem. Därutöver skulle jag aldrig få för mig att resa till exemplevis diverse afrikanska länder utan att först vaccinera mig mot både det ena och det andra. Mitt gula vaccinkort är väl använt. 
Inget för spruträdda.

******** Edit ********
Det har visat sig att mitt blogginlägg kan misstolkas.
Jag har tagit åt mig av kritiken och bemött den här.

I dagens Önskeblogg tar jag upp ämnet saliv. Eller snarare, som en läsare frågade sig:

"Varför anser män att det är ok att spotta på gator och torg, tunnelbanan och varhelst de går? Spottar de även i sina hem?"

Faktum är att det i själva verket kan vara fallet. Men jag återkommer till det.

Jag har ibland funderat i samma banor. Personligen finner jag det enerverande att tidvis behöva zickzacka mellan spottloskorna som ligger och dallrar motbjudande på trottoarerna. Ibland är jag rädd att få loskan på mig när de far ut utan målmedveten riktning från männens svalg. Det gäller att passa sig, i fel vindriktning kan det gå dåligt. Dessutom är det vämjeligt att allt som oftast behöva lyssna på de ljudliga och slemmiga harklingar som förekommer spottandet.

Det är givetvis inte bara karlar som spottar, även om jag vågar påstå att de står för majoriteten av rikets spottare, likaledes ägnar unga skolflickor sig åt aktiviteten. Jag tycker det ser så mal placé ut där de går med stylat hår, välsminkade ansikten och nätta kläder, och vips! så skvätter det fradga från tjejernas målade läppar. En kvalificerad gissning är att de härmar killarna i klassen.

Är det så att vi i Sverige har extremt mycket överskottssaliv som vi måste bli av med? Vet ni, det kanske inte är så märkligt i sådana fall.

I början på 90-talet pluggade jag i England. Jag hittade en hygglig engelsman och tog med honom hem till Stockholm efter avslutade studier. Eller nja, riktigt så enkelt var det inte, det här var innan vi gick med i EU varför den aktuelle engelsmannen var tvungen att ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd innan han kunde invandra till Sverige.

Hur som helst, när engelsmannen väl anlänt la han snabbt märke till tre saker han ansåg vara högst anmärkningsvärda.

1) Alla cyklar som om de hade en dödslängtan
2) Alla går omkring med svullet tandkött med besynnerliga överläppar till följd
3) Alla spottar överallt och ideligen

Jag kommer inte att beröra cyklisterna, det får i sådana fall bli i ett eget blogginlägg.

Vad gäller det svullna tandköttet förklarade jag för honom att det ingalunda var tal om uppsvälld gingiva, i alla fall inte i de allra flesta fall, utan om snus. Han hade aldrig sett snusande människor förut och hans spontana reaktion inför företeelsen var my goodness why?

Efter att ha låtit vetskapen om snusets existens sjunka in i hans medvetande trodde han sig förstå anledningen till att svenskar spottar så extensivt. Det är på grund av snuset.

Engelsmannen var inte helt ute och cyklade där, dödslängtan eller ej.

Förr i tiden ansågs det nyttigt att spotta och av den anledningen placerades spottkoppar ut i både hemmen och offentliga lokaler. Det betraktades som hälsosamt eftersom det var bättre att spotta ut överflödigt saliv vid snus- och tuggtobaksanvändade än att svälja det. Således är det inte helt otänkbart att dessa män, som ni inledningsvis kunde läsa om i citatet, de facto spottar hemma. I sin alldeles egna lilla spottkopp. Eller diskho.

Men kan vi belasta alla snusare för den vidlyftiga spridningen av salivsekret? Troligtvis inte. Jag vet till exempel att vissa sjukdomar framkallar ökad salivproduktion. För andra verkar det vara en livsstil.

Visst förstår jag att man någon gång av nöden är tvungen att spotta, det har även hänt mig - jag minns särskilt en gång när jag gapade lite väl stort och råkade få in en liten insekt i käften som jag inte ville svälja. Jag var vegetarian på den tiden.

För att inte få en massa kränkta herrar efter mig så vill jag framhålla att det självklart inte är alla män som spottar. Magnus spottar inte. Min far har inte för vana att spotta. Mina vänner av mankön spottar inte. Inte de flesta i alla fall. Vad jag vet.

Spottarna tänker nog inte ens själva på att de spottar.

Det är som omedvetna tics.

Allt sedan en person, för övrigt samma individ som jag kontaktade för att höra om hans åsikt i vaccinfrågan, delat mitt blogginlägg om vaccination i den utmärkta facebookgruppen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har jag fått smäll på fingrarna.

Jag var oviss om de verkligen hade läst mitt blogginlägg då jag fick intrycket att de trodde jag var en motståndare till vaccinering. Hade jag varit otydlig?

När den ena kommentaren efter den andra plingade till i min dator begrep jag att det handlade inte så mycket om var jag stod i frågan utan mer om hur dumdristigt de tyckte jag hade uttryckt mig. Det antyddes av vissa att jag var osmart, dogmatisk och att jag troligtvis var fel ute i de flesta frågor.

Diskussionsgruppen VoF är främst till för vetenskapliga skeptiker. Jag tillhör inte den skaran. Jag vill dock göra gällande att jag trots detta är kapabel till kritiskt tänkande.

Nåväl, medveten om min avsaknad av vetenskaplig skepticism samt brist på vetenskapligt kött på benen vad gäller vaccinationer skulle jag själv aldrig valt att publicera mitt blogginlägg på VoF. Men nu hamnade den där och för det är jag glad eftersom jag under det senaste dygnet lärt mig mycket, inte bara om vaccinationer per se utan även om vad man bör tänka på när man vistas i en vetenskaplig skeptisk miljö.

För det första anser många att det är förkastligt att i sammanhanget använda sig av internet och plocka citat från dito.

Att ta med uttalanden från de som är pro vaccination och antivaccinationrörelsen på det sätt jag gjorde är heller inte att föredra eftersom det kan uppfattas som en jämförelse och på så sätt få mina läsare att tro att provaxxers och antivaxxers synpunkter väger lika tungt.

Jag gjorde även misstaget att tala om sidor. Att jag ville få med synpunkter från bägge sidor. Det är inte populärt att tala om sidor med en vetenskaplig skeptiker då det ur dennes syn att se det endast finns en sida, nämligen den vetenskapliga. Och i fallet vaccinationer - den sida som är pro eftersom det saknas vetenskapliga bevis på att det skulle finnas någon risk med att vaccinera barn. Visst, jag har inget problem med det. Jag förstår precis. Jag är med.

Men hur ovetenskaplig antivaccinationrörelsen än må vara har de ju de facto åsikter. Det var dessa jag var intresserad av. Frågan som ställdes i det förra blogginlägget var varför vissa föräldrar vägrar att vaccinera sina barn? För att ta reda på det hade jag ingen annan möjlighet än att söka efter källor på nätet eftersom jag, så vitt jag vet, inte har några antivaxxers i min bekantskapskrets. Att utföra en djupare vetenskaplig forskning i ett akademiskt hus eller att genomföra grundliga intervjuer med folk som är mot vaccinationer var aldrig aktuellt för min del.

Sannolikt är det här med vaccinationer ett så pass viktigt ämne att det var direkt olämpligt av mig att bara skrapa på ytan och skriva om det på mitt sedvanliga lättsamma sätt. Jag ber om ursäkt om jag har förolämpat någon i och med detta. Jag vill att alla ska förstå att det var inte min intention att förringa vikten av vaccinationer.

Jag vet hur lätt det är att inte uppfatta tonen i en text, hur lätt det är att en text missförstås. Min har tveklöst gjort det. Utan att bett om det har jag fått det allvarliga rådet att tänka mig för hur jag uttalar mig i fortsättningen.

Jag hör definitivt inte hemma bland skeptiker. Jag vill känna frihet i mitt skrivande, i mitt sinne - även om jag för stunden känner mig hämmad. Det går över.

Dessutom kunde jag aldrig föreställa mig att mitt obetydliga blogginlägg skulle leda till en kontrovers. Jag vet inte om jag ska känna mig stolt eller oroad.

Jag hade inte förväntat mig att hamna bland experter, jag var inte förberedd på det. Lika lite var jag förberedd på att bli kritiserad i den utsträckning jag blev.

Med detta undanber jag mig vidare diskussion. För er som vill veta mer om vaccinationer hänvisar jag till de som har kunskap och kvalifikation att svara på frågorna. Jag har det inte.

Det är heller inte nödvändigt med fortsatta infall från allvetare, även om jag inte är skeptiker har jag ingen begåvningsnedsättning. Jag har läst, tagit till mig och förstått.

Jag ämnar inte att ägna mer energi åt detta, det har tagit all fokus från mig hela dagen när jag egentligen ville tänka på annat. Dessutom är vi överens - jag formulerade mitt förra blogginlägg olyckligt.

Som tur är har jag få läsare, säkerligen är ingen skada skedd.

Till min stora glädje har jag till Önskebloggen fått flera förslag på vad jag ska skriva om. Ett av förslagen som kommit in från er läsare är vänskap. En ypperlig idé tyckte jag. Men när jag började skriva stakade jag mig hela tiden. Jag skrev och raderade, skrev och raderade. Att orda om vänskap visade sig vara svårt.

Hur definierar vi vänskap?

Det finns ett känt uttryck bland tjejer som säger att killar kommer och går men vänner består. Jag håller inte med. Vänner består inte alltid. Det betyder för den skull inte att det är dåligt.

Jag har haft många vänner genom livet som jag av olika anledningar inte är vän med längre. Det behöver inte vara dramatiskt för det.

De flesta av de kamrater jag umgicks med i min barn- och ungdom träffar jag inte längre. Inte för att vi är ovänner utan för att vi utvecklats åt olika håll och våra liv har gått skilda vägar, både geografiskt och mentalt.

Samma sak gäller arbetskamrater som jag har varit god vän med men efter avslutad anställning inte träffar längre. Inte heller där beror det på osämja. Livet går vidare bara. Kontakten rinner ut i sanden. Det är okej.

Givetvis hänger vissa vänner kvar genom åren. Guldkornen. Jag håller dem tätt intill mitt hjärta. De betyder mycket för mig. De får mig att må toppen, de uppmuntrar mig, de får mig att skratta och är så där härligt knasiga. De hjälper mig, älskar mig och respekterar mig för den jag är. Min avsikt och förhoppning är att jag är en lika god vän tillbaka.

Men trots min intention att vara en bra vän misslyckas jag ibland. För inte så rysligt länge sedan blev jag dumpad av en vän. Utslängd i kylan utan någon förklaring. Jag blev förvånad och ledsen men ägnade inte större grubblerier på det. Vi var helt enkelt inte ämnade för varandra längre, vår vänskap hade nått vägs ände. Sådant händer.

Jag har genom åren haft vänner av det slag som får en att känna sig utnyttjad. Ni vet den där typen som bara pratar om sig själv och inte är särskilt intresserad av dig. Du kunde ha varit vem som helst, allt de behövde var ett ansikte framför sig.

Visserligen är jag en god lyssnare och har ett genuint intresse för människor i allmänhet och mina vänner i synnerhet, men när jag märker att vänskapsförhållandet under flera års tid är ensidigt tröttnar jag och undviker till slut personen i fråga. När jag ger mycket energi och engagemang utan att få något tillbaka finner jag vänskapen inte bara meningslös, utan även ansträngande. Jag känner mig sårad. Som om mitt enda värde är mina öron, som visserligen är söta, och instämmande nickningar.

Om mot förmodan den självupptagna vännen efter timmar av oupphörligt snack, som jag dessutom hört tusentals gånger förut eftersom typen tenderar att upprepa sig, slänger ur sig en och hur är det med dig då?, har jag varit så utmattad att jag kort svarat att allt är bra och skyndat hem för att inta fosterställning.

Dessa vänner har jag fasat ut.

Men är inte vänskap ovillkorlig då? Jag vet inte. Jag tror inte det.

Vänskap kan se ut på många olika sätt. Det finns ingen norm. Men hur vänskapen än ter sig vill jag mena att ömsesidig respekt utgör en bra grund. Att man ger med kärlek och tar emot med glädje.

En vän ger dig inte dåligt samvete. En vän ställer inga krav. En vän förminskar dig inte.

En vän accepterar dina svagheter och egenheter eftersom de gillar dig precis, exakt, så som du är.

Det har väl inte undgått någon att Magnus Härenstam bytt dimension.

Jag har inte för vana att offentligt R.I.P:a avlidna människor som jag inte känner, bara för att de är kändisar eller på annat sätt figurerar i allmänheten. Med det sagt vill jag understryka att jag för den skull ändå önskar att de får vila i frid och att mina tankar går till deras anhöriga. Det betyder inte heller att jag inte känner sorg och saknad av varierad grad beroende på vem som gått vidare.

Det kan ibland bli lite för mycket av det goda. Just av den anledningen finns risken att ni inte orkar läsa mitt blogginlägg eftersom det överallt redan avhandlats så mycket om Härenstam och hans död.

På något vis känner jag inte att det är min plats att språka om den avlidne. Vi kände inte varandra. För mig är sorg något personligt och intimt. Jag vill hålla ett avstånd. Det är inte illa menat utan jag gör det snarare av respekt till de närmast sörjande.

Inget sätt är bättre eller sämre att hantera dödsbud på, bara olika.

Emellertid är praxis till för att brytas. I alla fall mina. Av mig. Följaktligen vill jag idag ägna en liten stund åt Magnus Härenstam och hur han har präglat delar av min barndom.

När jag flyttade till Sverige i mitten på 70-talet, efter att bott några år i Brasilien, var jag van vid helt andra barnprogram än de som visades här. Brasiliansk tv sände tecknade serier från exempelvis Hanna-Barbera och Walt Disney. Jag älskade tecknade serier.

Under samma period i Sverige var det pedagog-tv och importerad dockteater från Tjeckoslovakien som var i ropet.

Jag minns när jag uttråkad såg program för barn där vuxna visade hur man kunde göra badkar till barbiedockor med hjälp av flottiga Lätt & Lagompaket. Eller julgranspynt av gamla sura mjölktetror.

Det jag ska blotta härnäst är mycket vågat. Jag har genom åren förstått att dessa tu närmast är att ses som nationalhelgon och jag är medveten om att mitt avslöjande är förenat med livsfara. Staffan och Bengt. Sant & Sånt var det tråkigaste barnprogram jag visste. Att titta på när två gubbar utförde diverse experiment var inte min kopp te. Förlåt.

Men fanns det några svenska barnprogram jag tyckte om då? Vilse i pannkakan kunde jag titta på med viss behållning. Så länge Storpotäten höll sig undan. Jag vill minnas att Paddington visades på söndagar. Jag gillade den björnen. Så småningom fick vi ibland se Babar och Barbapappa.

Och så hade vi Fem myror är fler än fyra elefanter. Alltså denna briljanta trio. Magnus, Brasse och Eva. Jag ville vara Eva och jag tyckte Brasse var söt. Magnus var den där stränge och tråkige typen men vansinnigt rolig. Bättre pedagog-tv än så blir det inte. Tidlös. Dessutom fann jag gängets sätt att nå fram till barn utan att "tala ner" till oss mycket lockande. Vi var på samma nivå.

Jag kunde visserligen redan läsa och skriva, jag hade gått på kindergarten och avslutat första klass innan jag kom till Sverige, men inte så fullfjädrat på svenska. Därutöver gick jag under en kort period hos en talpedagog i skolan eftersom lärarna ansåg att jag hade en amerikansk brytning med dess karaktäristiska tjocka rullande R.

Mina morföräldrar hade LP-skivor med Magnus och Brasse. Det var inspelningar från deras krogshower. Magnus och Brasses alltså, mina morföräldrar hade så vitt jag vet inga krogshower. Jag satt ofta uppkrupen i ett soffhörn hemma hos mormor och morfar i Gränna, med hörlurar större än Brahehus på huvudet och lyssnade på Backhopparen, Piloterna, Svordomsvisan och allt vad numren nu hette. Jag lärde mig dem utantill.

Vidare har Magnus Härenstam berikat oss med sina storartade skådespelarinsatser på både vita duken och teaterscenen. Utan att ha träffat honom är mitt intryck att han var en väldigt sympatisk person.

Oh well, himlen lär vara en roligare plats nu i alla fall.

#fuckcancer

Under 2014 skapade den iranska journalisten och författarinnan Masih Alinejad en facebooksida som heter My Stealthy Freedom (direktöversatt: Min Smygande Frihet), där iranska kvinnor lägger upp bilder på sig själva utan hijab. Bilderna är fantastiska och det går inte att ta miste på frihetskänslan som de förmedlar.

Sedan den iranska revolutionen 1979, där landets monark störtades och ersattes av en islamistisk regim med Ayatollah Khomeini i spetsen, tvingas alla kvinnor att täcka huvud och hår. Eller nja, helst ska väl hela kvinnan gömmas i det svarta heltäckande skynket kallad chador. Som för övrigt betyder tält.

På åttiotalet var min far stationerad i Iran. Mellan åren 1982-86 hälsade jag på honom under skolloven. 1982 fyllde jag tretton år. Jag blev tonåring och klev motvilligt in i puberteten. Detta innebar att jag inte längre ansågs vara ett barn och därmed tvungen att vid varje besök täcka mitt huvud, anklar och vrister. Jag var tvungen att bära BH även om mina bröst inte var större än myggbett. Inga tajta kläder var tillåtna, de kvinnliga formerna fick under inga omständigheter skönjas. Fastän jag idag har mycket av den varan lyste de med sin frånvaro på den tiden, varför de bylsiga kläderna i fyrtiogradersvärmen kändes smått överdrivna för mig.

Iran är ett ståtligt land. Tilldragande. Magiskt. En av gångerna jag var där bilade pappa och jag till Kaspiska havet. Vägen dit var hisnande vacker, jag hittar inga ord som beskriver upplevelsen rättvist. Väl framme vid badorten minns jag att hotellpersonalen diskret meddelade pappa att jag var olämpligt klädd. Jag hade förvisso inga åtsittande kläder men kortärmat och en slarvig rousari (sjalett).

Vid ett tillfälle när jag var på Teherans flygplats och väntade på att få åka hem till Sverige, kom en militärpolis fram till mig. Inga konstigheter. Han pekade mot mitt huvud med sin kulsprutepistol och sa något obegripligt. Jag förstod ändå vad han menade. Han ansåg att jag visade för mycket hår. Jag rättade till min sjalett och med ett inställsamt leende bad jag honom tyst att fara åt helvete samtidigt som jag utmanande använde mitt blåa svenska diplomatpass att fläkta mig med.

När jag några ögonblick senare gick upp för trapporna till swissairplanet stannade jag till innan jag klev ombord för att demonstrativt rycka av mig sjaletten och vifta överdrivet med mitt hår. Som för att visa fingret. Sen rusade jag upp de sista trappstegen, smet snabbt som tusan in i kabinen och sjönk ner på min plats med bultande hjärta medan jag spanade ut genom det lilla ovala fönstret. Tänk om de kommer och tar mig?

Även om det på intet sätt går att jämföra med Iran, ska ingen inbilla sig att vi i Sverige är förskonade från riktlinjer vad gäller kvinnors klädsel. Oskrivna lagar som säger att vi kvinnor ska tänka på hur vi klär oss. Redan i unga år har vi måst lära oss att det är på grund av våra kjolars längd och blusars urringning som vi blir våldtagna. Ansvaret fråntas männen och läggs på kvinnans klädval.

Det finns inte många bilder på mig med rousari. Här nedan ser ni dock en. Året är 1986 och det är sportlov. En kär vän hade följt med mig på min sista resa till Iran.

Här sitter jag vi i de snöiga bergen i norra Teheran.
Japp, det är jag med de balla glasögonen.
Den något bistra min på min väninna beror varken
på sällskapet eller att vi just fått höra att statsminister
Olof Palme blivit mördad utan snarare på TTT.
(Tehran Tummy Trouble.)

Masih Alinejad har från början klart uttalat att hon ingalunda är mot hijab, men motsätter sig tvånget. Det ska vara varje kvinnas egna val.

Jag stödjer de iranska kvinnorna.

Jag stödjer My Stealthy Freedom, aka Stealthy Freedoms of Iranian Women.

Jag stödjer varje kvinnas rätt att riksfritt klä sig hur hon vill.

Morgonen blev inte som jag tänkt mig.

Magnus gick upp i ottan pga ett besök hos sin tandhygienist. Ottan var så pass arla att inte ens tuppen hade en ärlig chans att gala i tid. Jag misstänker att tandhygienisten avgudar min sambos tänder då sannolikheten att mottagningen är öppen för allmänheten vid den tiden är minimal. Det enda som är öppet i Eslöv det aktuella klockslaget, är brevlådorna.

Jag såg fram emot Magnus tidiga uppstigning. Det innebar nämligen att jag skulle vakna till av hans stök och bök för att sedan somna om. Det är just det momentet som är så skönt. Ni vet vad jag menar, sekunderna som gör er medvetna om att ni sover.

Jag minns när jag var yngre och bodde hemma. När jag var ledig från skolan bad jag min mor ändå väcka mig innan hon gick till jobbet bara för att jag skulle kunna somna om. För att känna känslan att jag sover.

I morse blev det inget av den varan. Sambon kysste mig ömt på kinden och viskade att han skulle gå iväg. Jag vände mig om i sängen, drog täcket över huvudet och såg fram emot den sovande känslan. Men istället inträdde en helt annan upplevelse. En förnimmelse av obehag. Av oro. Det bubblade. Det gurglade. Det krampade och gjorde ont. Jag var tvungen att rusa upp. Rusa upp ur den sköna sängen in till damrummet. Som ibland även fungerar som herrum. Beroende på vem av oss som befinner oss där.

Hela morgonen och förmiddagen präglades av ett springande till och från bekvämlighetsanrättningen. Jag hade råkat ut för ett programfel i magen. Väldig opassande, inte nog med att hantverkare av dylika slag skulle besöka oss för att mäta både det ena och det andra, det var också meningen att jag skulle luncha med en av mina bästa vänner.

Det hela löste sig med att vännen kom förbi med take away-lådor från thaivagnen som finns mitt i ingenstans, mellan härifrån till evigheten. Jag fick den bleka och snälla varianten. Det smakade gott och jag kunde äta flera bitar kyckling samt åtskilliga riskorn som jag vant balanserade med ätpinnarna, innan det var dags igen. Lyckan är då sin egen bajamaja på bara några stegs avstånd.

Jag anar att ni önskar att jag omgående lämnar ämnet men eftersom jag vet att ni oroar er för mitt välbefinnande vill jag innan dess glädja er med att tarmrörelserna har stillat sig.

Nu lämnar jag över till vädret - ett väder av helt annat slag.

Det brukar alltid vara ostadigt kring midsommar. Vädret är lynnigt och har inte bestämt sig för hur det vill göra än. Men i år har det varit särdeles osomrigt och blött kan jag tycka. Fast egentligen bryr jag mig inte så mycket. Det finns ingen anledning att grubbla över saker man inte kan påverka. Dessutom är alla väder fina på sitt sätt. Men just midsommar är en typisk utomhusaktivitet så jag förstår att många känner ett visst missnöje.

I år ska Magnus och jag fira Midsommarafton i Halland. Mest sannolikt inomhus.

Med detta vill jag önska alla en magnifik midsommarhelg, oavsett väderlek. Det gör inget om det regnar. Hoppas fredagen blir fylld av skratt, hopp och lek.

Jag vill avsluta med att rikta ett tack till mina hängivna läsare. Er uppmuntran betyder mycket för mig. Era förslag till Önskebloggen breddar mig. Ni är fantastiska.

Till mina nya läsare vill säga hejsan svejsan och välkomna in, hoppas ni trivs.

Jag och Magnus firade årets midsommarafton i Halland. Vi besökte min far, hans fru, samt den portugisiska vorstehhunden Sara.

Doris stannade hemma och hade föräldrarfritt (eller som hon uttrycker det, barnfritt, då hon anser att vi är hennes barn). Katten tror att vi inte har märkt att hon har haft fest men det finns tydliga rester av serpentiner, grädde och halstrad öring. Aristocats-dvd:n var kvar i spelaren. Dessutom fanns det fjädrar utspridda här och var.

Tidigt igår morse steg vi upp för att komma i tid till det utlovade förmiddagsfikat. Eller nja, jag skulle inte vilja påstå att jag steg upp. Jag hade under torsdagskvällen utvecklat ett avancerat fel på ryggen som förvärrats under natten så jag snarare stjälpte ut ur sängen på det vis jag misstänker att en späckhuggare skulle ha gjort.

Det var så pass illa att min sambo var tvungen att hjälpa mig att trä strumpor på mina fötter och knyta mina skor. I nöd och lust.

Vädret var som utlovat, regnigt och snålt med plusgrader. Uppe på Hallandsåsen fanns inga tecken på att vädergudarna skulle ha gjort några undantag för andra sidan länsgränsen.

Regnigt på båda sidor Hallonsåsen.

Väl framme hade min rygg förbättrats avsevärt. E6:an tycktes haft en god inverkan (invärkan) på min länd. Efter cappuccino och himmelskt god nybakad kaka begav vi oss ut för att finna midsommarambiancen. Målet var att se minst en midsommarstång. Företrädesvis med glada hallänningar som med blomster i sina hår hoppar likt grodor omkring den.

Under tiden upptäcktsfärden pågick stannade vi till hos närmaste bonde för inköp av jordgubbar från Långås (rekommenderas!). Även ett besök hos Ugglarps grönts gårdshandel (rekommenderas!) där små tomater och basilika av varierad färg inhandlades för vidare färd, med Stehag som slutdestination.

En ypperlig lunch intogs på Särdals kvarn (rekommenderas!) där jag fick tillfället att njuta av en delikat räksmörgås i en härlig miljö.

Särdals kvarn.

Vi stannade därefter till vid havet.

Långasand.

Vad gäller midsommarfirandet var det inte överdrivet mycket aktivitet där ute. Vi såg några midsommarstänger men ingen hade bemödat sig att resa dem. Antagligen på grund av uteblivet intresse.

Vilande stång vid Långasand.

Men skam den som ger sig. Vi fann en erekt midsommarstång på Falkenbergs Hemvärnsgård. Där fanns bland annat kaffeservering, lotteri (någon i familjen vann för övrigt en rökt fisk av något slag), fiskdamm och straffsparkslek. Det fanns några tappra picknickare med paraply som satt på filtar och fikade. Men just kring huvudpersonen var det glest.

En allena stång under dramatisk himmel.

På kvällen fick vi så äntligen vråla stämningsfullt i valfri stämma. Vi hyllade Jansson och hans frestelse. Vi hedrade matjesillen. Vi sa tack till färskpotatisen.

Absolut svensk midsommar.

Halländska bär.

Timmarna vid midsommarbordet fylldes av snack, skratt och samvaro av det mest trevliga slag. Det var tillbakablickar, framtidsplaner och just nu-reflektioner. När det inte fanns plats för mer ädel och andlig spis bröt vi taffeln. Den friska kvällsluften och önskan om att skaka ner sillen till de nedre regionerna gjorde vi Sara sällskap på hennes aftonpromenad. Naturen var underbart vackert. Lummigt och grönt. Lugnt och stilla.

Katt från närbelägen bondgård höll oss sällskap hela vägen.
(Vi vet nu att det han var utsänd av Doris för att hålla koll på oss.)

Skymning.

Efter en god natts sömn och en frukost som liknade ett hotells dito åkte vi på än mer sightseeing i detta vackra landskap. Första anhalt var Hagbards galge, en fornlämning från bronsåldern som består av fyra bautastenar. Det finns en sägen, men den får ni ta reda på själva om ni är nyfikna.

Mina damer och herrar, låt mig få presentera
Hagbards galge.

Sedan stannade vi till på en av jordens många vackra platser, Knobesholm.

Knobesholm.

Tunnbinderiet i Knobesholm.

Innan vi var redo för lunch besökte vi ännu en plats, nämligen Spenshult. Där finns ett vackert beläget sjukhus, eller snarare fanns, det råder ingen sjukvårdsverksamhet där idag. Men byggnaden står kvar, det ser nästan ut som ett slott. Miljön är väldigt rogivande och vacker. Men där finns också en bit skog som förde tankarna till The Blair Witch Project. Ett perfekt scenario för en skräckfilmsinspelning.

Ser ni det enda lilla lövet?

Vi sa adjö och på återseende efter ett skrovmål på en asiatisk restaurang som inte såg mycket ut för världen men där maten smakade sagolikt gott. Det var generöst tilltaget så vi fick alla med en doggybag hem, eftersom ingen av oss, hur god viljan än var, kunde äta upp. Pappa med tillhörande fru, hund och matlådor åkte åt ett håll medan jag med tillhörande chaufför, lätt packning och matlådor åkte åt ett annat.

Vänta nu, ni undrar givetvis hur det har gått med min rygg. I morse vaknade jag med ryggen lika däran som igår. Men efter att blivit insmord med Voltaren och suttit på en besynnerlig kudde med piggar, lättades det onda.

Det är så tråkigt att tala om krämpor. Dessutom efter att ha upplyst er om åkommor av annat slag i mitt förra blogginlägg så jag ska inte mala mer om detta. Jag är tip top.

Slutligen hoppas jag att ni har haft en lika trevligt helg som jag.

Glad sommar!

I bilen på väg in till Eslöv vrålades det i högan sky. Vi sjöng Mungo Jerrys In The Summertime varvat med Bobby McFerrins Don't Worry Be Happy medan vindrutetorkarna arbetade för högtryck i syfte att fösa undan de stora regndropparna som plaskade hårt mot fönsterrutan.

Magnus och jag vrålar ofta tillsammans. Vi har alltid väldigt roligt ihop. Vi skrattar flitigt. Vi grälar sällan. Om alls. Fast visst har vi egenheter som den andre finner både onödiga och svårt enerverande. Eller nja, jag kan inte tänka mig att jag har sidor som någon har anledning att irritera sig på.

Detta är början på en Önskeblogg. För några dagar sedan fick jag från en läsare förslag på ämne att skriva om - nämligen hur det kom sig att Magnus och jag träffades och hur vi hamnade i denna lilla by kallad Stehag.

Jag skrev om det en gång för ett antal år sedan men vem har lust att leta i de dammiga arkiven? Inte jag i alla fall. Dessutom är kärlek en kär lek att skriva om, jag gör det gärna igen utan att för den skull upprepa mig allt för mycket.

2011 e. Kr. träffades Magnus och jag för första gången. I det här livet. Detta tack vare Twitter. Av en händelse började vi twittra med varandra. Tycke uppstod. Vi förde snart över konversationen till sms, skype och mejl då de få antal tecken som Twitter tillåter kändes begränsat. Våra smarta mobiltelefoner användes även till att ringa med. Vi pratade i timmar. Vi skrattade i timmar. Så fort vi inte var upptagna med annat, såsom arbete, umgänge med vänner och familj - tja, livet i övrigt som man förväntas närvara i - pratade vi med varandra. På nätterna. På dagarna. När helst tillfälle gavs.

Det kändes som ödets ironi. Låt mig förklara.

2010 lämnade min exman mig för en kvinna han träffat via Twitter. Jag begrep ingenting. Jag kunde inte förstå hur han kunde kasta vårt äktenskap i rännstenen på grund av någon han twittrat med. Det var högst osannolikt att så starka känslor kunde uppstå på en mikroblogg. Omöjligt!

Well, nu vet jag bättre. Det är möjligt!

Jag blev sviken av den person jag litade mest på. Det skulle visa sig vara det bästa som hänt mig. Tack.

Jag ägnade inte särskilt lång stund åt att slicka mina sår och var snart upp i sadeln igen. Jag började dejta. Mycket och ofta. Det var roligt. Jag törstade efter uppmärksamhet och fick gott om det. Det låg förmodligen ett uns av även-om-inte-du-vill-ha-mig-finns-det-många-andra-som-vill-det bakom det hela.

Samtidigt tyckte jag att bli singel i fyrtioårsåldern var den sämsta tänkbara tajming. Jag inbillade mig att alla män i passande ålder hade etablerade familjer med minst 2 ½ barn. Och hade de inte det var de separerade. Med minst 2 ½ barn.

Jag hade sedan tidigare haft förhållanden med män med tillhörande småttingar. Det är inte det att jag är emot barn på något vis, jag har själv varit ett, men är heller inte så pass intresserad av dem att jag är beredd att ingå i en barnfamilj. Jag vill varken ha egna eller andras ungar. Och så länge han har barn kommer jag aldrig på första plats. Det är förstås helt i sin ordning men eftersom jag vill vara par préférence föredrar jag därför en man utan avkommor.

Omedveten om att han fanns där ute förberedde jag mig på ett singelliv till livs ände. Vilket i sig inte bekymrade mig nämnvärt då jag trivs med mitt eget sällskap och är i stort behov av ensamhet.

Nå, en varm julieftermiddag träffades vi äntligen, Magnus och jag. På riktigt. Han kom upp från Skåne och hälsade på mig i Stockholm. Det var som om vi letat efter varandra hela livet, väntat på varandra sedan den dag vi föddes. Att till slut få mötas i en omfamning var som att komma hem. Det kändes vant, som om vi hållit om varandra flera gånger förr. Aldrig mer skulle vi skiljas åt.

Jag tog för givet att han skulle flytta till Stockholm. Herregud, vem vill inte bo i Stockholm? Dessutom visste jag att han hade under flera år bott i Norrland. En flyttbenägen skåning således. Bra. Det skulle dock visa sig att så inte var fallet. Jag förstod rätt snart att det inte var aktuellt för honom att lämna Skåne och sina föräldrar igen. Fine. Jag får väl ta mitt pick och pack och dra söderut då. Ett förhållande på distans var otänkbart. Vi fungerar inte riktigt som vi ska när vi är ifrån varandra. Dessutom trivs jag med förändringar. Allt nytt är kul.

Först var allting som i ett rosa moln. Allt nytt är kul. Men efter ett tag började jag längta efter Stockholm oerhört mycket. Saknaden blev med ens voluminös. Var jag galen som flyttat därifrån? Kortvarigt fick molnet en mörkare nyans. Jag tyckte plötsligt att alla betedde sig konstigt här nere. Det var i en besynnerlig plats jag hamnat och jag kände mig inte hemma.

Vårt förhållande fick redan från början sällskap av diverse flickor från Magnus förflutna. Flickor som bevisligen hade svårt med kontinensen med tanke på deras revirkissande som skvätte hit och dit. Vi ägnade ingen större energi åt detta men ibland kunde deras infall resultera i asgarv. Ett gott skratt förlänger inte bara munnen utan även livet så det var bara att tacka och ta emot för de extra år de gav oss. Och ibland fortfarande ger oss. Men just i mitt första stora stockholmslängt var det inte roligt längre utan enbart störande. Hur tramsigt det än var tog det kraft från mig. Jag kunde inte bemöta dem eftersom jag sedan länge glömt hur man pratar sandlåda.

Nåväl, nyflyttarsvackan gick snabbt över och allt blev så där chockrosa igen. Och är det än idag. Förälskelsen har gått över till djup kärlek. Vi påminner varandra varje dag om hur mycket vi älskar varandra, inte för att vi måste utan för att vi inte kan låta bli.

Jamen varför bor vi då i Stehag, en by vars existens inte ens skåningarna själva känner till? Jo, så här ligger det till: när Magnus återvände till Skåne efter sina år i Norrland bodde han hos sina föräldrar i Kivik. Han fick jobb i Eslöv, pendlandet var inte helt optimalt och efter att ha sett en annons om en ledig lägenhet i Stehag, som ligger endast ett stenkast från Eslöv, nappade han direkt.

Intentionen var att vi skulle flytta till Malmö. Stehag var bara en hållplats. Innan jag kom till Skåne var jag övertygad om att jag måste bo i en stad för att kunna överleva. Jag är en utpräglad stadsbo. Men här sitter vi fortfarande. På landet. Och jag trivs faktiskt. Det har sin charm. Det finns en matbod och en pizzeria. Samt en tågstation, så helt isolerade från omvärlden är vi inte. X2000 mellan Stockholm och Malmö susar förbi här två gånger i timmen, det får mig egendomligt nog att känna mig nära min mor och mina vänner i Stockholm.

Stockholm är inte större än en bakgata om man jämför med storstäder världen över, men med svenska mått mätt är den hyfsat stor. Att flytta till lilla Stehag var en enorm kontrast. Men å andra sidan har jag en tendens att vara drastisk. Inga halvmesyrer för Gartoft, inte.

Jag är där jag är menad att vara just nu.

Jag läser helst biografier och deckare. Så har det varit i hela mitt liv. Ända sen jag lärde mig läsa för över fyrtio år sedan har jag ständigt lockats till spänning såväl som berättelser om verkliga personer och händelser. Som många gånger är mer fascinerande än fiktionens figurer och deras tilldragelser.

Vid sidan av Astrid Lindgrens verk var jag väldigt förtjust i Åke Holmbergs Ture Sventon, Enid Blytons Fem-gäng och Carolyn Keenes Kitty-böcker. För att bara nämna några av många rafflande opus riktade till barn och ungdomar. Jag skulle givetvis bli privatdetektiv när jag blev stor.Eller flygvärdinna.

Det bästa jag visste när jag var liten var att hälsa på mina morföräldrar. Inte enbart för att morfar var en lekkamrat i världsklass, nej, ni förstår, jag visste att mormor hade en dyrgrip. En skattkista till bredden fylld med gåtfulla mysterier undertecknade av bland andra Agatha Christie, Maria Lang och Stieg Trenter. Jag slukade dem vördnadsfullt samtidigt som glupskt. Jo, det går. Även om man ser lite underlig ut.

En väninna frågade mig häromdagen vad det är som gör en deckare till en bra deckare. Intressant fråga. Det finns en uppsjö av stilar inom genren. Allt från Christies feel-good-murder i vacker miljö till den mer råa krimi-deckaren där fokus läggs på den frånskilde, strävsamme polisen med alkoholproblem och den klipske, hårdkokte lagförbrytaren med uppenbara aggressionssvårigheter.

Faktum är att jag sedan flytten till Skåne vid flertal tillfällen försökt att skriva en deckare. Hur svårt kan det vara?

Jag har de senaste åren spenderat många timmar på att läsa deckare skrivna av nutida svenska författare. Givetvis för att bli underhållen, men främst i studiesyfte. Hur skriver man en bra deckare?

Det är väldigt många som skriver deckare. Även om alla inte är bra. Man kan tycka att det gäller att sticka ut i mängden om man vill göra sin deckarröst hörd. En del gör det. Men flertalet gör det inte.

Jag kan konstatera att språket många deckarförfattare använder är tämligen fantasilös och stundtals enformig. Synonymordbok någon? Men trots blek prosa har några varit ordentligt spännande ändå, svåra att sluta läsa.

Alltså, det är oftast själva storyn som är i centrum, inte den språkliga kvalitén.

Det finns deckare som är nervkittlande och roar för stunden men som inte lämnar större avtryck när man är klar med boken. De har dock fyllt sin funktion så det finns ingen anledning att klaga.

Sen har vi sömnpillren där tristessen varit så pass stor att jag inte förmått att läsa klart dem. Ens i studiesyfte. Vad jag tycker är besynnerligt är att dessa gäspframkallande "deckare" har blivit utgivna. Och inte nog med det, deckarförfattarna har skrivit flera böcker. Om samma erbarmligt träiga karaktärer. Och även fått dem utgivna. Kan de, kan jag!

Både jag och min sambo har stor fantasi, vi kan med lätthet föreställa oss scenarier passande en deckare av rang. Men efter flera försök att skriva en måste jag erkänna att det inte alls är lätt. I alla fall inte för mig. Jag tror inte att jag har läggning för att skriva romaner över huvud taget. Jag tappar lätt tråden och tålamodet. Jag kan inte knyta ihop säcken och begreppet less is moreär helt klart inget jag följer i mina försök att skriva en spännande berättelse. Jag tar i så jag spricker.

Bara för att jag tycker om att läsa deckare betyder det faktiskt inte att jag kan skriva en.

Det hade varit ballt att vara en berömd deckardrottning med miljarders miljoner på kontot men jag inser att om jag ska skriva, ska det vara kortare texter. Bloggen är mitt forum. Kåserier av ringa längd. Även om jag är medveten om att skriften i mina blogginlägg kan ses som omfattande.

Jag har med tiden lärt mig att aldrig säga aldrig men jag vågar lova er, om än motvilligt, att jag aldrig kommer att skriva en deckare värd titeln.

Kudos till er alla författare, oavsett gebit, som får era alster publicerade. Heja er!

Men vad är det då som gör en deckare till en bra deckare? Det är självklart en smaksak och upp till varje läsare. För mig får en deckare gärna vara hur ryslig som helst men inte gå till överdrift. Inte för mycket hittepå. Då finner jag det hela löjligt och tröttnar. Ju mer verklighetstroget, desto mer otäckt. Såvida inte det är frågan om comedy crime.

Jag föredrar psykologiska thrillers framför splatter. Att känna till mängden blod och hjärnsubstans som simmar omkring offret är inte nödvändigt för mig. Jag vill hellre veta vad som driver gärningspersonen, hens natur.

Karaktärerna är viktiga, de bör ha personligheter som engagerar. Jag tror att som läsare vill man fatta tycke för dem, även i viss mån för brottslingen. Mänskliga drag där läsarna kan känna igen sig i är att föredra.

Texten måste ha ett fängslande flöde som för läsaren framåt. Som får oss att inte enbart vilja stanna kvar, utan även ivrigt bläddra vidare. Lämpligtvis från första stund.

Det är intressant varför jag, och många med mig, är mer än villiga att bli skrämda. Att förfäras med behag. Jag antar att det är precis som när vissa människor längtar efter att kasta sig utför ett stup iförd inget annat än en GoPro-kamera fäst vid den färgglada hjälmen och den tunnaste sytråd som enda säkerhet. Eller nja, med skillnaden att det är helt ofarligt för oss bokmalar då förstås. Våra stup är bara i fantasin.

Jag har förresten en rolig anekdot om det där att jag ville bli flygvärdinna, men jag tar den vid ett senare tillfälle. (Spoiler alert: det handlar om hur en sexårig flicka lyckades supa sin farsa under bordet i Paris gentila salar.)

Tusen tack till er som hälsat på Besökstoppen och röstat på min blogg!

Tack alla ni som läser mina texter med viss behållning, jag uppskattar det verkligen. Det är förtjusande roligt för mig.

Puss!

Min sambo är vad man kan kalla en entusiastisk amatörfotograf. Jag tycker att han är för proffsig för att kallas amatör men det är en annan femma.

Jag är i trettiotalet (köket) och bakar fröigt knäcke medan han sitter i sin studio (soffan i vardagsrummet framför datorn med Adobe Lightroom strålandes mot honom) och går igenom bilder han tog vid en strand strax utanför Simrishamn för någon dag sedan.

Magnus: "Haha!"
Jag: ...
Magnus: "Hahaha!"
Jag: ...
Magnus: "HAHAHAHA!"
Jag: "Ja?"
Magnus: "Kom och kolla!"
Jag: sköljer av händerna och går in till studion
Magnus: "Nu ser du inget märkvärdigt, eller hur?"
Jag: "Njäa, det är ju en fin bild..."
Magnus: "Titta nu noga när jag zoomar in!" *ljudeffekt*
Jag: "Ja?"
Magnus: "Är inte det där en RUMPA?!"
Jag: "Jo."
Magnus: "En NAKEN RUMPA!"
Jag: "Se där ja. Måste ha varit kallt som fan att bada nu."
Magnus: "Synd att jag inte vet vem det är för då kunde jag pressa henne på pengar!"
Jag: ...
Magnus, med teatralisk röst: "Ge mig tre miljoner annars publicerar jag bilden med ditt namn i Ystads Allehanda!"
Jag: "Den där rumpan har inget att skämmas för så jag tror att hon bara skulle be dig att ty dig någonstans där solen aldrig skiner. Vilket du i och för sig redan är med tanke på hur vädret har varit de senaste tio månaderna."
Magnus: ...
Jag: Jag kan ta en bild på din rumpa, den är alltid god och glad.
Magnus: ...
Jag: "Den är så mjuk och angenäm."
Magnus: "Den är fast och spänstig!"
Jag: "Jag skickar in den till Ystads Allehanda så blir dina föräldrar stolta."
Magnus: "Min rumpa är dödsmetall!"
Jag: Jo tack, jag vet."
Magnus: ...

I morse när vi satt vid frukostbordet och löste Eldemans musikgåtor började jag diska mitt i låtarna eftersom det enligt någon var så väldigt viktigt att komma iväg så tidigt som möjligt till flyguppvisningen. Medan jag rengjorde kattens matbricka ställde jag hennes skål med torrfoder på bordet.

Mangus: "Det är tur att man har spärrar."
Jag: "Du har väl inga spärrar?"
Magnus: "Det har jag visst det. Jag hade just lust att smaka på Doris små kex men avstod."
Jag: "Jag har ätit av dem."
Magnus: "Men de måste smaka jätteäckligt!"
Jag: "Nja, som hälsokost."
Magnus: "Äckligt alltså."

Jag hade sett fram emot att lyssna på sommarens första Pop och Politik som sänds direkt efter Melodikrysset men det var inte att tänka på idag. Tur att play finns. Världens bästa uppfinning. Jag lyssnade på programmet senare under eftermiddagen medan jag rörde ihop kvällens coq au vin, en gryta som passar utmärkt en höstdag som denna.

Väl i Eslöv parkerade vi bilen en bit bort från flygfältet och följde den asfalterade gångväg som löper under riksväg 113. På samma gångväg bevittnade vi den största koloni av sniglar jag någonsin sett. En invasion av svarta, bruna, prickiga, randiga. Det var slemspår kors och tvärs. Vi var tvungna att ha blicken nedåt hela tiden för att inte trampa ihjäl alla blötdjur.

Jag: "Om jag vore snigel skulle jag hellre stanna i gräset än kräla på den arga asfalten."

Magnus: "Nu tror jag inte att sniglar pratar med varandra men om dom gör det, undrar om de säger till varandra att skynda sig."

Jag: "Varför har vissa hus och andra inte?"

Magnus: "De med skal är på husvagnssemester."

En gång om året, vid den här tiden, anordnas en så kallad Fly In (South Swedish Vintage Fly-in) i Eslöv. Det är en folkfest som lockar människor från när och fjärran. Nåja, kanske mest från när, men det är en mycket populär tillställning som inte endast drar flygfantaster. Det brukar vara ett hav med filtar, liggunderlag och tältstolar på den stora gräsmattan med nyfikna människor utrustade med kaffetermosar, kikare och kameror av varierat slag. Barn såväl som vuxna springer omkring med uppspelta äventyrsfötter och beundran i blick.

Dock inte i år. I år beslöt kommunen att inte sponsra eventet med följd att platsen var tämligen öde. I stället för konferencier, intervjuer med piloter, stort utbud av olika flygplanstyper, shower, museiutställningar och hålligång i största allmänhet, erbjöds vi duggregn och grå himmel. Det sistnämnda kan nog inte helt belastas Eslövs kommun även om jag tror att de hade ett finger med i spelet.

Nåväl, vi var en handfull som gick dit i alla fall. Det förekom en viss korvförsäljning och ur högtalarna kunde vi höra ledmotivet till kultrullen "Those Magnificent Men in their Flying Machines; Or, How I Flew from London to Paris in 25 hours 11 minutes."

Bloggare uppdaterar sin facebooksida.
Solglasögon (om än onödiga) på huvudet,
läsglasögon på näsan.
Foto: Magnus Bengtsson

Pappa, om du läser det här vill jag bara säga: contact Coutney!
Foto: Magnus Bengtsson

Air Traffic Control.
Inte direkt flygledartornet på JFK.
Foto: Magnus Bengtsson

Gulingar i skyn.
Foto: Magnus Bengtsson

Tänk om det var jag däruppe.
Foto: Magnus Bengtsson

Det finns objektiv. Och så finns det objektiv.

De bilder som är tagna av Magnus har jag i efterhand redigerat varför kvalitén har fått ge vika en aning.

En tämligen innehållslös dag idag. Mest för att jag inte brydde mig om att fylla den med något. Trash day.

Medan jag såg somriga bilder från Stockholm i mitt facebookflöde kunde jag konstatera att det alltjämt var flera nyanser av grått utanför mina skånefönster. Och det berodde inte enbart på att de inte har blivit tvättade sedan Dackefejden.

Jag läste ikapp tidigare nummer av den eminenta Språktidningen, som hade lagt sig i en nätt hög i väntan på min uppmärksamhet, och lyssnade en stund på den nyss bortgångne Magnus Härenstam läsa sin biografi.

Det var inte bara Storytel som min mobil fick tjäna idag utan även Cross Boss, ett korsordsspel som jag och min sambo just laddat ner. Vi spelar och tävlar mot varandra, det är löjligt roligt (om man är lagd åt det hållet) (att man gillar ord alltså) och vi har svårt att sluta. En viss irritation uppstår när den andre inte omedelbart gör sitt nästa drag.

På kvällen la sig min sambo till rätta i soffan i vardagsrummet för att titta på en TV medan jag satte mig i sovrummet med en mindre skål nypoppade popcorn för att titta på en annan. Mobilen hade jag nära till hands - redo för när Cross Boss-appen skulle blippa till och därmed avisera att det äntligen var min tur.

Samtidigt hör jag detta från en annan del av lägenheten:

Magnus: "Nej nej nej! Inte tugga på sladdarna, husse blir galen!"
Doris: "gubbe"
Magnus: "Nej nej, sätt dig inte på datorn!"
Doris: "jo"
Magnus: "Låt bli mobilen!"
Doris: "nej"
Magnus: "Kom hit istället, lilla loppan. Kom, vi kan mysa i soffan."
Doris: "kurr"

Sju sekunder senare.

Magnus: "AAAAAAAAAAAHHHHHHHHHJJJJJJ!"
Doris: "kurr"
Jag: "Trist att du har slutat spela."
Magnus: "OOOOOOAAAAAAHHHHHH!"
Doris: "kurr"
Jag: "Du kanske har tagit bort spelet?"
Magnus: "Alltså AAAAHHHHHH AAAAAHHHH AAAAHHHH!"
Doris: "kurr"
Jag: "Tråkigt tycker jag, det var från början du som ville att vi skulle spela."
Magnus: "Klorna. Hennes klor! Jag tror inte att du förstår hur ont det gör!"
Jag: "Du är sur bara för att jag vann sist."
Magnus: "ÅÅÅHHH GUUUUUUD! SMÄRTAN!"
Jag: "Men herregud, vad du skriker, du skrämmer henne!"
Magnus: "Ont!"
Jag: "Vekling."
Magnus: "Min mage är helt sargad."
Jag: "Ska du spela nån gång?
Magnus: "Blodvite har uppstått, jag är säker."
Jag: "Har din mobil dött eller vad är det frågan om?"
Magnus: "Nej, men jag har."

När det livshotande dramat lagt sig och katten (som kunde ha varit ett lejon om man inte visste bättre) hoppat ner från sitt offer, blev sambon sugen på en kvällsmacka. Jag hörde hur han stökade i köket och hur stön av njutning kom över hans läppar: "Mmm, kaviar!"

Efter ett ha hört upprepade gånger hur dessa kaviarbetäckta smörgåsar var Guds gåva till mänskligheten, blev även jag sugen. Kaviar var inte direkt nyss jag åt.

Jag öppnade kylskåpet och såg att vi hade en annan, påbörjad, tub med kaviar. Nästan slut, men inte helt. Jag tyckte att det var bättre att klämma ur det sista från den först och började tömma innehållet på min rostade brödskiva.

Jag: "Har du sett att vi har en till här som vi kan göra slut på först?"
Magnus: "Jag tog inte den för jag tyckte den såg gammal ut och luktade illa."
Jag: "Jaha, varför slängde du den inte då?"
Magnus: "Älskar dig."

Vi är fascinerade av vårt yttre, det har vi varit i alla tider. Ända sedan vi bodde i grottor har vi avporträtterat oss själva på ett eller annat sätt. Vi vill göra ett avtryck. Ett intryck. Vi vill inte bli bortglömda. Inte nu och inte efter vår död.

Under de senaste fem åren har selfien exploderat på de sociala medierna. Vi älskar att publicera bilder på oss själva. Hey, även jag har tapetserat min blogg med selfies.

Det finns roliga selfies, glada selfies, ledsna selfies, tokiga selfies. Alla möjliga olika selfies.

Sedan finns det selfies jag inte förstår mig på. Jag finner dem inte relevanta med texten. Dessutom verkar modellen inte engagerad nog att ändra sitt ansiktsuttryck vilket gör det lite tråkigt för betraktaren. Det kan i och för sig vara på det viset att hen hittat sin bästa fotogeniska pose. Det gör det inte mer intressant för det, att dag efter annan titta på i stort sett samma bild.

På Instagram, selfiens Mecka, följer jag många användare. Vissa av dem tillhör den kategorin jag beskrev i stycket ovan:

Jag har just ätit en skål med kvarg.
Mmm, jättegott! Det bästa jag
vet är att få en sträv tunga.
#kvarg #gott #mat #food

Almedalsveckan är som
Kiviks marknad för politiker.
#almedalen #sandlåda #swepol

Det är så vackert här på
franska rivieran och kaffet
är gott.
#semester #holiday

Så skönt att sitta på balkongen.
#sommar #summer

Lotta på Liseberg är så bra!
#allsång #liseberg

Budskapen kräver ingen selfie. Bättre bara att skiva jag är snygg. Det är helt ok. Ni är fina. Så fina att vi som omväxling gärna vill se er från andra vinklar

Jag är inte särskilt förtjust i allsång, varken att titta på eller medverka i. Det senare beror på att jag skäms över min sångröst, om man ens kan kalla det för sångröst. Och nej, alla kan inte sjunga. Min röst gör sig bäst i talande form.

Mitt ointresse för allsångsprogram leder följaktligen till att jag undviker att se dem. Det är inget aktivt agg jag har, absolut inte, utan det faller sig bara naturligt att jag inte håller reda på dem i tv-tablån.

Jag ska dock erkänna att jag ibland rattar in Allsång på Skansen, mest för att få några glimtar av mitt underbara Stockholm, inte föreställningen i sig.

Min brist på entusiasm kan göra att jag missar inslag som jag de facto vill se. En och annan artist som jag känner lite extra för. Men framför allt! Jag kan missa guldkorn i publiken! Som jag exempelvis gjorde igår.

Tack vare en uppmärksam fågel hemmahörande på Limhamn som viskade till mig via messengern, blev jag varse om att min favoritbohuslänning, tillika vapendragare och partner in crime, inte bara satt i publikhavet på Liseberg utan hon sjöng rakt in i en mikrofon tillsammans med en vacker skönsjungande blondin. Som givetvis förlorade all sin glans där hon stod bredvid min väninna.

Utan att veta vilken gång i ordningen, tackade jag för play-funktionens existens.

Till morgonens kaffeslurk väckte jag datorn och surfade bestämt in på TV4 play:s hemsida, letade upp gårdagens Lotta på Liseberg och klickade igång programmet.

Samtidigt gick min sambo och satte sig på eh... ja, alltså på... faciliteten. Följande konversation ropades mellan kök och... bekvämlighetsinrättningen.

Jag: "Gud alltså, man kan inte hoppa över reklamen, jag dör."
Magnus: "Har du loggat in då?"
Jag: Nä visst nä."

Jag: "Oj, vad gamla de ser ut."
Magnus: "Vem är det som sjunger?"
Jag: "Han Isaksson. Sjunger gamla hits tillsammans med Tommy Nilsson och han den där andra med rösten. Typ som en ny GES."

Jag: "Pontus har blivit mager."
Magnus: "Pontus? Vilken Pontus?"
Jag: "Ja han 'vill ni att jag vänder om och slåss för den jag är'."
Magnus: "Du menar indianen?"
Jag: "Ja."
Magnus: "Han heter väl inte Pontus?"
Jag: "Jamen, vad heter han då? PONTARE! Jag menar Pontare."
Magnus: "Pontus..." (Jag hör hur han skakar på huvudet.)

Jag: "Nu tror jag att hon kommer snart! Måste vara beredd med pausknappen så jag kan ta en skärmdump."

Jag: "Vafan! När man pausar blir bilden mörk och en ruta med Lotta på Liseberg kommer upp."
Magnus: "Du får fota med mobilen medan hon sjunger."
Jag: "Men det blir konstigt, kameran reagerar så långsamt. Vad ska jag göra?!"
Magnus: "Du kan väl kamma dig."

Bilderna är tagna med min mobil när jag såg Lotta på Liseberg (TV4 Play) på min dator 150630.

Grekland - den västerländska civilisationens vagga. Här föddes demokratin.

Idag står Grekland inför en kris med den snabbaste sjunkande ekonomin i världen.

Jag skäms lite att medge att jag inte är fullt insatt i landets situation men begriper att den är prekär. Om jag förstår saken rätt började det 2007 när Grekland var en av de länder som drabbades svårt i den globala finanskrisen som rådde och har inte återhämtat sig sedan dess, trots att den europeiska centralbanken beslutade att ge dem finansiella stödpaket.

Det har tydligen förekommit räkenskapsbedrägerier från Greklands sida

Euroländernas finansministrar har nu bestämt att stödprogrammet, vars deadline är midnatt 30 juni, inte ska förlängas. Jag har en känsla av att den extra sekund som läggs till den sista minuten innevarande dygn, i syfte att synkronisera med jordens rotation, inte blir till någon hjälp.

Kan Grekland inte betala riskerar de att uteslutas från den Europeiska unionen.

Min sambo går ibland in på en sida på nätet som visar åskväder i realtid. Han längtar efter åska. Jag misstänker att när han äntligen ser åskväder över Skåne kommer han att greppa sitt stativ, hänga systemkamera runt nacken och kasta sig in i bilen för att fara iväg till lämplig plats för att försöka fånga blixtnedslagen med kameralinsen.

I hopp om att se Skåne täckt av atmosfärens orosmoln såg han idag var de istället hade samlats. Han ropade på mig: "Ha! Älskling kom, titta vad märkligt."

Jag gick in till honom. Avståndet mellan mina ögonbryn och hårfästet minskade, hakan ramlade ned en smula och jag började gapa lätt. Ni vet, den förvånade fågelholkslooken som är så berömd.

I eftermiddags var hela Grekland under blixtattack.
Märkvärdigt.

Apropå Grekland - mitt namn, Helena, härstammar därifrån. Betyder fackla. Som lyser upp som blixtar gör. Så ja, där knöt jag ihop den lilla påsen. Snyggt!

Idag tog Magnus och jag en kortare utflykt till Rövarekulan, ett naturreservat i Höörs kommun. Solen gassade från blå himmel och vi konstaterade belåtet att sommaren äntligen ankommit Skåne. På riktigt.

I Rövarekulan är det branta sluttningar som omringar en liten dal. Min sambo ville givetvis klättra upp för en av dem för att titta på utsikten. Jag undrade varför eftersom det endast kunde finnas en bilväg på den sidan ity vi just kommit därifrån med bilen.

Han hävdade motsatsen och informerade mig bestämt om att man mest sannolikt kunde se ända till Malmö. Vi började bestiga den tvärbranta sluttningen upp till där man kan se ända till Malmö.

Jag är lika baktung som framtung vilket var min smala lycka. Hade det inte varit för omfånget på min byst hade jag aldrig kommit upp på höjden, utan vält bakåt. Det hade tyngdlagen sett till.

Väl uppe såg vi då vägen. Och ett fält. Malmö lös med sin frånvaro. Jag gav Magnus en kort blick. Det är möjligt att jag rullade lätt med ögonen.

Vi strövade tyst omkring. Inte ens sambon sa så mycket, vilket hör till ovanligheterna. Ljuden var hänförande, vi ville inte förorena den förtrollande miljön med våra röster. Det susade lätt och förföriskt i lövskogen, det porlade lockande och svalkande från bäcken som rann lite var stans och fåglarna kvittrade elegant och intensivt, inte påträngande, snarare hypnotiserande.

När vi oskadda kom ner till dalen igen hittade jag en fantastisk oas medan Magnus gick omkring och fotograferade. Det fanns rester av en stenmur som jag hoppade upp på och jag hamnade nästan genast i ett meditativt stadium. Jag slöt ögonen och blev ett med den vackra omgivningen.

Här sitter jag. Innan jag slöt ögonen.
Det är så svårt att hantera kameramobilen när man blundar tycker jag.

Bedövande vackert.
Foto: Magnus Bengtsson

Vi hade en obeskrivlig tur då vi var så gott som ensamma i Rövarekulan. Ett namn som för övrigt är missvisande. Platsen borde snarare heta något i stil med den heliga Dalai lamas hemliga paradis. Men jag har läst att stället förr i tiden var ett tillhåll för rövare och banditer så namnet sitter väl i.

När vi satt i bilen igen körde Magnus en annan väg hem än den vi kom. Efter en liten stund sa han med en viss ton av vad-var-det-jag-sa i rösten, nickade menande och pekade ut genom fönstret: "Se, man kan se Turning Torso långt där borta. Malmö."

Dagens utflykt gick till Hörby, där ägde nämligen den årliga marknaden rum. Nu är jag ingen utpräglad marknadsbesökare och håller mig gärna därifrån då trängsel i kombination med starkt solsken inte är min kopp te. Men dagens event lockade mig. Underbara Skånes Djurpark lottade ut två dagspass samt en signerad utgåva av boken "Det var det fräckaste" som handlar om en mullvad på jakt efter den som bajsat på hans huvud. Faktiskt fräckt!

Okej, jag inser att jag inte är målgruppen men så länge man inte har egna barn är man barn själv, det begriper vem som helst. Dessutom är jag barn till mina föräldrar, det räknas väl om inte annat.

Vi flanerade bland stånden som lockade oss med kanderade äpplen, korgar, filidutter att sätta på foppatofflor, langos, mobilskal, skor, belgiska våfflor - rubbet. Det fanns allt i både matväg och prylar. Inget fattades någon.

Som sig bör på en marknad hade ett litet tivoli satts upp med diverse åkattraktioner som vissa med fasansfull förtjusning valde att riskera sin liv i.

Det var inte överdrivet mycket folk, långt ifrån Kiviks marknadsnivå, men ändå välbesökt. Jag höll mig lugn och fin trots hettan. Jag ville hitta bajset. Vilket jag gjorde till slut! Nu var det bara för mig att ta en selfie med mig och bajset, gissa vilket djur som bajsat och lägga ut det på Instagram med #jaghittadebajset. Med lite hjälp gissade jag på vildsvin. Nu återstår det att se om jag kammar hem vinsten.

Jag älskar tävlingar där man inte behöver motivera sig, ni vet: "motivera med högst femton ord varför just DU ska få göra ditten eller datten". Ja, vafan tror ni? För att jag vill, räcker inte det?

#jaghittadebajset

Kyrkan hade ett passande parasollträd att svalka sig under.

Sötaste Hörby, ni har förmodligen
Sveriges fulaste kommunhus. En bunker. Varför?

När jag var klar med det som jag kom till Hörby för att uträtta, satte vi oss i bilen som under tiden vi vistats bland köpvilliga skåningar förvandlats till en bastu. Vi styrde kosan hem till abyssen. Tvättstugan.

På vägen stannade vi till i Höör för att handla lite, bland annat behövde vi ägg. Inne i affären upptäckte jag förtjust att de hade ägg från de glada hönsen på Långhults gård i Stehag. När jag öppnade asken för att säkerställa att alla var hela såg jag att det fanns ett brunt ägg bland de andra vita.

Jag: "Titta, en brun!"
Magnus: "Bra, vi gillar mångfald."

Nu är det dags för Önskebloggen igen. Det har kommit in en fråga om inte jag kan dryfta mina åsikter om det könsneutrala personliga pronomenet hen och svenskarnas förhållande till det samma. Visst, gärna det.

Hen. Ett provocerande ord för många. Oklart varför. Kanske bottnar det i missförstånd och människans tendens att bemöta det okända med ett visst mått av ilska och att vara raljant.

Somliga har dock inga problem med nya termer, de har hoppat på hentåget för länge sedan och använder hen flitigt.

Själv använder jag hen i de fall jag inte känner till om personen är en kvinna eller en man, alternativt om det i sammanhanget är oviktigt huruvida det är frågan om en kvinna eller en man. Istället för att säga "hon eller han" och "personen i fråga" säger jag "hen". Praktiskt.

Det är också fiffigt att använda hen om man vill förhindra spekulationer rörande identiteten på någon man pratar om i det offentliga rummet.

Det är inte alltid jag använder mig av hen, gamla vanor sitter som bekant i. Dessutom föredrar jag ett varierat språk. Men jag är inte avogt inställd till hen, jag finner det användbart.

De många protester jag hört mot användandet av hen har jag tolkat som: "jaha, nu får man inte vara kvinna och man i det här jävla mellanmjölkslandet längre, nu ska vi vara en enda oidentifierbar könsneutral massa!" och att det är en vänsterfeministisk indoktrinering. Ni kan vara alldeles lugna. Vi får visst vara kvinna och man i det här jävla mellanmjölkslandet, även om vi inte ska glömma att det finns de som inte vill definiera sig som vare sig kvinna eller man. Då kan hen passa alldeles utmärkt. Och indoktrinering? Nej, nu lugnar vi ner oss och sover middag.

Redan 1966 kom det in ett förslag till Uppsala Nya Tidnings språklåda att man skulle ersätta hon och han med hen som skulle uttalas med ett kort E, som det engelska ordet för höna. Intressant, jag har alltid uttalat det med ett långt E. Men nu när jag tänker efter är det självklart - vi säger ju inte hoon och haan. Hur som helst, jag gillar inte förslaget att vi ska ersätta hon och han, hen ska ses som ett komplement.

För mig, och jag tror för de allra flesta, har hen ingenting med jämställdhet och genus att göra. Det handlar inte om att avköna oss. Som jag skrev tidigare, det är bara ett ypperligt ord att ta till när man inte vet könstillhörigheten på den aktuella individen. Konstigare än så behöver det inte vara. Att läsa in flera dolda budskap i hen känns rent ut sagt skitnödigt.

Jag vet att det finns de som genomgående använder sig av hen och helt tagit bort hon och han från sitt vokabulär. I min mening är det att gå väl långt. Det blir tråkigt att lyssna på. Dessutom tycker jag att en text blir trist att läsa när det bara är hen som figurerar. Men vi är å andra sidan fria att använda vårt språk som vi vill.

Det sker alltid förändringar i språket och det är helt okej. Det är inget konstigt. Språk är levande. Idag pratar vi inte som vi gjorde på Gustav Vasas tid. Eller ens som på mormors tid för den delen. Ord görs om, ord försvinner, ord kommer till.

Vi får se om det laddade hen är ett modeord eller är här för att stanna. Oavsett, hen är ingenting att vara rädd för.

Vaccinera mera?

Spott och spe

Vaccinera mera? - del 2

Vänskap

Morsning & goodbye

Frihet i smyg

Dagen före midsommarstången

Dagen efter midsommarstången

Hur och varför just här?

En deckardrottning-wannabes insikt

Veckans blogg

Den avslöjade ändalykten

En mager flyguppvisning

Vassa klor

Selfie

Kollektiv sång

Hellas

Den heliga rövarens kula

#jaghittadebajset

Hen