gartoft.se - Nollåttan, expat i Skåneland

Idag har vi tagit det väldigt lugnt, Doris och jag. Vi har haft lyan för oss själva då husse under helgen befinner sig på Österlen

Melodikrysset följdes av Pop och Politik som följdes av gårdagens Sommar i P1 där skådespelerskan Saga Becker var värd. Jag blev så tagen av hennes berättelse att tårarna trillade ner för mina kinder flera gånger.

Efter det gick jag ut, men bara för ett ögonblick. Det var outhärdligt att stanna kvar i vädret. Termometern visade på strax över 30°C i skuggan med total avsaknad av fläkt. Inte ens den svagaste bris hade orkat leta sig till byn. Det var helt stilla och dödstyst ute. Inget fågelkvitter, inga barnskratt, inga vuxenskratt, inga plask i diverse mindre pooler som vissa lyckostar har i sina trädgårdar - ingenting. Jag såg ingen. Hörde ingen. Jag kände mig ensammast i hela världen. Spöklikt mitt på ljusa dan.

Alla hade väl dragit till någon av kusterna som omger länet, där chansen för vindpustar sannolikt var överhängande och närheten till vattnet lockande. Själv fick jag hålla till godo med kallduschen. Upprepade gånger.

Doris å sin sida, som anser att vatten endast är till för att släcka törsten, tvättade sig med sin sträva tunga för att uppnå svalka. Därefter måttade hon in det perfekta avståndet mellan bordsfläkten och det öppna fönstret, hällde ut sig där och blev 3 ½ meter lång. Och platt. Ett med underlaget på bästa kattmanér. Ni som känner en katt vet vad jag menar.

För att underlätta för henne tog jag fram borsten och ryktade henne. Hon spann och visade var hon ville att jag skulle ansa henne. Jag borstade bort päls värt tre kattungar i samma takt som Doris minskade i storlek. Hon älskar att bli borstad.

När jag föreslog att vi skulle släppa ut pälsen genom fönstret så att fåglarna kunde ta det för att göra det mysigt i sina bon blev hon däremot inte lika förtjust. Till fåglarna? Pah!

Jag blev nyligen glassugen. Sen blev jag sur. Det fanns nämligen ingen glass. Jag öppnade frysen ännu en gång för att försäkra mig om att jag inte missat någon liten Piggelin någonstans och se!, till min glädje upptäckte jag den sista biten av sambons hemmagjorda nutellacheesecake längst in i frysen. Nästan glass.

Frozen.
Med hackade hasselnötter on top.

Nä, mina vänner, roligare än så här blev det inte idag. Nu är det dags för mig att gå ut och vattna mina och grannens blommor.

***

Vänta! Gå inte än! Jag är tillbaka. Under blomvattningen märkte jag att livet har återvänt till Stehag. Jag tänkte att ni kanske ville veta det. Ja, så att ni inte oroar er för mig menar jag. Jag såg flera stycken!

Men framför allt hörde jag en kvinna sjunga så himmelskt vackert när hon gick förbi vårt hus. Jag gick inte in igen förrän hennes röst dött bort. Den gick rakt in i hjärtat.

Så. Nu kan ni återgå.

Vad är det som genererar radio-, ljus-, UV-, röntgen- och gammastrålning? Alltså allt på samma gång. På ett bräde. Jo, blixten. Detta till följd av elektriska urladdningar i jordens atmosfär - kallad åska.

Denna urladdning skulle jag inte ha något emot att uppleva ungefär nu.

Vi svenskar är väldigt kinkiga när det kommer till vädret, jag vet det. Vi är så överdrivet känsliga. Antingen är det för kallt eller så är det för varmt. Det ska ju vara lagom!

Ska vi gnälla offentligt får det i varje fall inte vara över värmen. Det får man inte göra som nordbo. Det är visserligen inte lag på det. Än. Men det är en rekommendation.

Om jag måste välja föredrar jag kyla. Det är lättare att klä på sig för att hålla värmen än det är att hålla sig kall när det råder värmebölja, som jag har upplevt de senaste dagarna. Jag kan gå omkring hur naken som helst, jag blir inte svalare för det. Och jag kan ju inte ta av mig huden. Ser bara dumt ut att sitta där, iförd endast mitt skelett. För att inte tala om hur löjligt det skulle se ut om jag sen av misstag skulle sätta på mig huden bak och fram.

Okej, det är klart att jag skulle stå ut om jag befann mig under en parasoll på en delikat liten ö med vita sandstränder. Höra vågorna slå in mot playan och känna vinden i mitt hår (jag syftar här på motvind då medvind resulterar i mittbena på bakhuvudet vilket kan vara det mest osexiga som finns). Vid min sida har jag en hink Long Island Iced Tea där jag inte sparat på iskuberna som givetvis är formade till diverse tropiska frukter. Alltså inga kuber då egentligen.

I det scenariot är 33°C en baggis.

Men om man som jag sitter i mitten-mitten av Skåne är det inte komfortabelt. Alls. Då är det tur att jag har min fina snäcka som jag för ett antal år sedan hittade på Kipepeo Beach, någon timmes bilfärd utanför Dar es Salaam. När jag håller i den förs jag tillbaka till dagen jag såg den spolas upp på stranden. Det var en härlig dag. Det fläktade skönt. Min vän och jag njöt av en ledig dag i vårt annars späckade arbetsschema.

När jag håller snäckan mot örat hör jag Indiska oceanen.
Det svalkar mitt sinne.

Annars har min dag i stora drag varit en kopia av gårdagen, dock utan vacker aftonsång.

För att avsluta där jag började - åskan. SMHI skvallrar om regn och åska i natt. I alla fall över Skåne och min ögonblickliga reaktion är hurra!

Vädret i Stehag.

Likt min något nördige sambo har jag med spänning (haha!) följt det tyska åskvädret, eller det tyska mega-kaos-dunder-super-ovädret som jag skulle ha uttryckt det om jag vore en kvällsblaska.

Vet ni, det ser ut som om det drar hitåt. Det har under dagen långsamt, men stadigt, rört sig i nordöstlig riktning. Vågar jag hoppas?

Tyska åskan.

Eller så fortsätter tyska åskan bara rakt upp över Danmark och Norge. Den som lever får så. En annan möjlighet är att jag har alldeles för mycket fritid och ägnar oroande mängder tid år vädrets makter.

Under den sena morgontimman rycktes jag bryskt ur min dvala av att Doris jamade i högan sky rakt i ansiktet på mig. Mjaaaaaaaaaaat!

Det var bara att stapla mig upp ur sängen. Efter chocken att se mitt sömnsvullna ansikte i badrumsspegeln skvätte jag iskallt vatten på det innan jag fortsatte till Skafferådet för att ta fram mat till den märkbart hungriga Doris.

Jag öpnade dörren till Skafferådet, men istället för att kliva in stannade vi båda upp i dörröppningen. På golvet framför oss låg en förpackning knäckebröd. Som blivit delvis öppnad. Men inte av mig.

Doris vägrade att gå in. Jag var tvungen att gå in. Jag såg mig försiktigt omkring, tog förvånat upp knäckebrödesrullen och ställde tillbaka den på den översta hyllan där den har fått stå ifred ett bra tag. Märkligt. Hur kan den ha ramlat av sig själv?

Vänta, jag förstår att ni undrar vad Skafferådet är för något. Jag ska förklara: det är ett förträffligt litet utrymme i köket på ca 3 kvadratmeter. Vi använder det både som skafferi och förråd. Skafferåd.

Dörren till Skafferådet.

Jag meddelade Magnus, som fortfarande befann sig på Österlen, att vi hade minst ett spöke i huset. Han mötte det med ro.

Några timmar senare återvände min sambo till hemmet. Jag visade honom knäckebrödsförpackningen och var jag hittat det varvid han konstaterade att det ingalunda var frågan om spöken, utan om möss. Samtidigt såg vi hålet uppe i ena hörnet. Hålet som ledde mössen in till Skafferådets översta våning.

Musentré.

Vi for in till Eslöv och besökte Byggmax. Första gången för mig någonsin. Byggmaxoskulden var därmed tagen. Väl där frågade vi efter en stänga-ute-möss-filidäng och kom hem med en burk fogskum.

Vi tömde hyllan på varor och sambon satte igång med operation Rör inte mitt käk.

The force of the fogskum will be with you.

Dörrarna stängs.

I morgon får vi se om gnagarna lyckats mumsa sig igenom något som för tankarna till Rhoca-Gil. Kanske döper vi om Skafferådet till Hallandsåsen.

Till er som läste gårdagens blogginlägg och är nyfikna på om det någonsin kom någon åska under natten vill jag gladeligen avslöja att så faktiskt var fallet. Inte att jag fick så att jag teg precis, men tillräckligt för att luften idag skulle visa sig vara hög, frisk och klar. Temperaturen hade fallit med cirka 10 grader. Perfekt. Lagom.

Ni känner väl till bröderna Borste? Ni vet, de som någon gång under 1700-talet grundade fiskeläget Borstahusen i nordvästra Landskrona. Magnus och jag tog en biltur till denna underbara lilla pärla idag. Pärlan med det fantastiska namnet Borstahusen.

Det var en härlig sommardag. Semesterfirare solade och badade. Båtar med hissade segel kryssade mellan Ven och fastlandet. Solbrända ungar sprang omkring fulla av energi. Folk satt i små klungor här och var med kylda drycker och diskuterande livet. Livet.

Jag kände en inre frid. Öresund visade sig på sin bästa sida idag. Överallt var det vackert. Oavsett åt vilket väderstreck jag vände mig, möttes jag av skönhet. Människor såg ut att njuta av stunden, leva i nuet och tacksamt omfamna sin lycka.

Men livet kan vara skört och lyckan kan plötsligt vändas till sorg.

Jag har vänner som kämpar mot olika demoner, både somatiska och psykiska.

För ett antal år sedan drabbades en av mina allra bästa vänner av bröstcancer. Denna jävla cancer. Den dyker upp när helst den vill och angriper oss urskillningslöst.

Det gick bra för min väninna. Kanske tack vare människors goda vilja att skänka pengar till cancerforskningen.

Idag snubblade jag över ForLife. ForLife är ett projekt som startades av anhöriga till cancersjuka. Deras mål är att samla ihop en miljon kronor som en gåva till Cancerfonden.

Om vi går in på www.forlife.nu och klickar in oss på deras butik kan vi exempelvis köpa piffiga armband och mobilskal. Därmed är vi med i kampen mot cancer. Vi kan dessutom följa insamlingen på deras hemsida. I skrivande stund har ForLife fått in 137 400 kronor. Således 862 600 kronor kvar till miljonen. Det här grejar vi!

Livet.
Foto: Magnus Bengtsson

#zerocancer

Mössen. De är tillbaka. Redan. Torkat fogskum är jättegott att knapra på om man är mus. Jag trodde det var giftigt.

Ni har väl inte missat musinvationen i vårt Skafferåd? Well, hålet uppe i hörnet existerar igen. De smiter inte enbart in för att äta knäckebröd och rulla sig i vetemjöl. Nej, det verkar dessutom som om de ser översta hyllan i vårt Skafferåd som avträde. Det fanns gott om små muslortar utspridda här och var.

Redan från början var mitt sikte inställt på silvertejp. Man kan fixa allt med silvertejp. Allt. Men Magnus trodde inte till en början på min universallösning. När han sent igår kväll både hörde mössen gnaga och såg att hålet återuppstått, blev sambon dock villigt inställd till tejpen. Han stängde dörren noga om sig och gick och la sig för natten.

I morse tyckte Magnus att det var en glimrande idé att lyfta upp Doris på den aktuella hyllan. Jag vet inte riktigt varför. Musaktiviteten är uteslutande på kvällar och nätter. Kanske var det för att hon skulle nosa upp någon kvarglömd mus eller för att lämna sin mus-dräpar-doft i ett skrämmande syfte. Jag vet inte.

Musinspektion.

Efter experimentet - som Doris inte heller helt förstod nyttan av men ställde upp eftersom hon är en mycket artig och tillmötesgående katt - åkte vi in till Eslöv, ställde bilen på ÖB:s parkering, väntade tills regnskuren mattades av, rusade in, rusade ut - nu som stolta ägare till en fet rulle silvertejp och åkte hem igen.

I vårt andra försök att förhindra intrång av hungriga och bajsnödiga möss varvade Mr Handyman sådant där skum med silvertejp. Som en lasagne ungefär. Nu är det bara att invänta morgondagen. Hål eller inte hål?

Nu kanske ni undrar varför mössen helt plötsligt beslutat sig för att bli närgångna. Jag vet varför. Det är ingen slump att det började i samband med att grannarna vägg i vägg nyligen flyttade härifrån. Ni förstår, grannarna hade inte bara hundar och väggloppor som husdjur. De hade även en pytonorm. Vet ni vad pytonormar tycker kittlar dödsskönt i kistan? Möss.

Stehagsmössen må vara små och påträngande, men de är inte dumma. De vill ha mat. Inte bli mat.

Äntligen dags för en ny Önskeblogg! Från en av mina trogna läsare har det kommit in ett förslag på ämne för mig att skriva om - varför är vi svenskar så besatta att prata om vädret? Det är en mycket intressant iakttagelse. Ja, varför? Jag har mina teorier.

I likhet med engelsmännen pratar vi svenskar gärna om vädret med människor som vi inte känner så väl. Som en isbrytare på exempelvis fester, när man träffar nya kurskamrater, med kassapersonalen på diverse butiker etc. (På Systembolaget i Eslöv är de alltid pigga på att prata väder. Väldigt pigga.)

Att språka med varandra om vädret är helt ofarligt. Till och med de mest blyga och konflikträdda vågar prata om vädret. Vi avslöjar varken vår politiska åsikt, inkomst eller annat stoff som kan anses vara känsligt. Vädersnacket är neutralt.

Vädret är dessutom något som berör oss alla. Vi alla har upplevt väder och vi kan ofta enas om dito:"ja, usch så det regnar, typisk svensk sommar!" eller "ja, visst är det härligt när solen skiner från klarblå himmel, en klassisk svensk sommar!"

Som ni kunde läsa helt kort om i ett tidigare blogginlägg så har jag en benägenhet att gnälla när det blir för varmt, men annars är jag inte särskilt brydd. Det har regnat så gott som hela dagen idag men jag bryr mig inte. Tvärtom, jag tycker att det är mysigt. Men visst, jag kan hålla med om att om det skulle regna oavbrutet i flera veckor så är det klart att jag skulle bli påverkad. Som jag även skulle bli efter flera veckor med trettiogradersvärme. Omväxlande väder passar mig bäst.

Jag kan tycka att vi vid det här laget borde ha lärt oss att den svenska sommaren är oberäknelig. Vi kan inte lita på den. Vi kan inte utgå ifrån att det är sol varenda dag i tre månader. Det är bara att lära sig leva med det. Om det nu ösregnar en dag så skjut upp den planerade picknicken och gör något annat. Förslagsvis en inomhussyssla.

Personligen känner jag ibland att sommaren förpliktigar. På sommaren måste vi vara sprudlande glada och aktiva. Vi ska vara ute, hela tiden. Hitta på saker, hela tiden. Sola och bada, hela tiden. Nästan lite tvångsmässigt om ni frågar mig. Men kanske inte så konstigt ändå. Efter de många långa mörka dagar vi måst genomgå, suktar vi nordbor efter solen. Ljuset. Redan i början på mars ser vi folk invirade i tjocka filtar huttrandes på stadens uteserveringar i inte mer än +5°C. Men solen anas! Som vi har längtat!

Vi svenskar är ett tappert folk. Ena halvan av året är det bara mörkt, den andra bara ljust. Det är faktiskt rätt konstigt om ni tänker efter. Klart vi är lite besynnerliga och har ett något obehärskat förhållande till väder.

Okej, jag vet att man ibland är direkt beroende av vädrets makter. Till exempel när man tältar. Eller, som jag ägnade mig åt förr i tiden, seglar. Då spelar vädret en stor roll. Huvudrollen faktiskt. Men annars tycker jag att om man är någotsånär frisk är det att krångla till det för sig om man blir upprörd över vädret.

Om det inte finns något du kan göra åt saken, om du inte kan påverka det - acceptera det. Är det outhärdligt, så åtgärda det. Lämpligast genom utvandring åt sydligare nejder om det är stabil värme som saknas i era liv. I det här fallet kommer inte berget till Muhammed.

Jag tror att vi är besatta av att prata om vädret för att det engagerar oss. Hur vi än gör kommer vi inte undan vädret. Vädret vinner. Alltid. Men framför allt - vädret är ett ess i ärmen att ta fram när allt annat tryter. När vi inte har något annat att komma med.

Utan omsvep erkänner jag att Malmö vinner över Stockholm vad gäller att servera de godaste falaflarna. Eller säger man falaflorna? Hm, bestämd form i plural är svårt vad gäller falafel upptäcker jag nu. Vänta, låt mig uttrycka mig så här istället: Sveriges mest delikata falafel finns i Skåne! Förutom den falafel man får hos Orontes vid Odenplan i Stockholm då förstås. Den är grym. Stora som munkar dessutom. Med tillhörande hål i mitten.

Falafel. Guldklimpen från Mellanöstern. Denna delikatess. Jag älskar falafel. Idag skulle jag för första gången göra mina egna. Jag letade upp min libanesiska kokbok och hittade ett recept på falafel med tomatsallad.

Råvarorna.

Praktiskt nog visste jag redan igår att jag skulle vara sugen på falafel idag och hade därför lagt de torkade kikärtorna i ett bad över natten. Fiffigt.

Enligt receptboken krävdes en matberedare. Jag äger ingen sådan men väl en stavmixer och tänkte att det kan omöjligt spela någon avsevärd roll på vilket sätt kikärtorna smulas sönder.

Med facit i hand förstår jag att en matberedare är att föredra. Ni förstår, när man involverar en stavmixer med kikärtor i en relativ flat bunke så flyger det en helvetes massa kikärtsflisor överallt.

Köket kunde lätt misstas för en snickarbod då kikärtspartiklarna, som var spridda från golv till tak, såg ut som sågspån.

Mosade kikärtor med örter.
Sågspån.

Bollar som väntar på sin oljejacuzzi.

Oljejacuzzi.

Färdiga falafel.

Skållade och skalade tomater.

Middagen är serverad. I ett pitabröd.

Och resultatet? Tomatsalladen var magiskt god. Hade efter eget bevåg tillsatt fetaost som gjorde susen med sin tillförande sälta. Men falaflarna/falaflorna, njä. Blaha. Blähä. Obladi oblada.

Alltså besvikelsen. De smakade inget. Det var som om ett tomrum vilade på mina smaklökar. Som ett vakuum fylld av tristess. Om nu ett vakuum kan vara fyllt av något.

Nästa gång vet jag vad jag ska göra annorlunda. Först och främst - tillsätta salt som förhöjer de andra smakerna. Sen, sänka värmen på oljejacuzzin så att de får bada längre utan risk för att brännas vid.

I dagsläget är det inte aktuellt för mig att öppna en falafelkiosk. Ni behöver inte oroa er. Än på ett tag.

Sent igår kväll hördes ett öronbedövande PANG i byn. Hela huset skakade. Jag trodde att någonting landat på taket. Landat riktigt hårt. Doris som låg och spanade ut genom hallfönstret, blev skrämd och rusade genast in under soffan i vardagsrummet.

Vi är för tillfället gräsänkor, Doris och jag, så jag skickade iväg ett mess till sambon - som under några dagar snarare kan ses som min särbo - och skrev uppjagat vad vi just varit med om. Han tyckte att jag skulle gå ut och kolla läget. Gå ut och kolla läget? Jag, en ensam tjej? Mitt i natten? Iförd endast min oskuldsfullhet och bara fötter? Magnus har uppenbarligen inte tagit till sig av budskapet när han tittat på skräckfilmer. Eller så har han inte sett tillräckligt många. Ensam tjej som går ut i trädgården blir inte långlivad där kan jag säga.

Jag gick motvilligt upp ur den trygga, varma omfamning som sängen utgjorde, klädde på mig hastigt och slarvigt, gick tveksamt nerför trappan och vågade mig ut. Doris kröp ut från soffan och väntade på mig på det översta trappsteget.

Ingen hade landat på taket. Jag såg inget konstigt. Hörde inget märkligt. Det var tyst ute. Besynnerligt.

Under tiden som jag var ute och kollade läget med livet som insats, hade Magnus noterat att det på byns facebookgrupp startat en diskussionstråd om den just inträffade smällen. Som hade hörts långt över Stehags gränser. Det var fler än jag som undrade vad det var som hade dånat med en sådan kraft.

Efter nästan ett dygn har det fortfarande inte blivit klarlagt om vad som hände. Alla ställer sig frågande. Ingen har gett sig till känna. Oförklarligt allting. Ett olöst mysterium helt enkelt

Annars då? Jo tack, jag har tagit vilodagen högst seriöst och bokstavligt. Ingen överdriven aktivitet här inte. Jag gick ut med soporna, badade grannens orkidéer och pysslade om mina pelargoner på verandan. Efter det satte jag mig till rätta framför TV:n. Först såg jag en dokumentär om Freddie Mercury och efter det ett två timmar långt program om Scientologikyrkan. Tur för mig att det regnade ute, jag behövde inte ha dåligt samvete att jag höll mig inne.

Men alltså hörni, det här med scientologin. Allvarligt talat. Okej, jag vet att om omständigheterna är rätt kan det vara lätt att hamna i sekter, jag hajar att vi blir hjärntvättade och gör de mest osannolika beslut om vi inte passar oss. Vi tappar vår identitet, vår egen vilja, vår förmåga att tänka kritiskt. Men för mig är scientologin en så utstuderad skrämmande mumbo jumbo-rörelse att jag finner det obegripligt hur folk frivilligt ansluter sig. Och har ingen läst på om grundaren L. Ron Hubbard? Han var ju galen!

När man har avancerat inom rörelsen får man ta del av "historiska incidenter": Xenu, härskare över den Galaktiska Konfederationen, fraktade miljarder utomjordingar till Jorden och dödade dem i vulkaner med hjälp av vätebomber. Efter detta åkte thetaner upp i atmosfären och placerades i 3D-biografer. Detta skulle ha hänt för cirka fyra biljoner år sedan. Är det ingen som tar i beaktande att Hubbard skrev kiosklitteratur i genrerna science fiction och fantasy innan han grundade den hierarkiska nyreligiösa organisationen? Som han hävdade var en kyrka. Mest på grund av skattelättnader. Hans enda syfte var att tjäna pengar. Vilket han i och för sig inte är ensam om som sektledare.

I min mening beter sig Scientologerna precis som trettiotalets nazister. De trakasserar och våldför sig på både avhoppare och "lägre stående" medlemmar som inte håller måttet. De klär sig i hittepå-uniformer för att väcka respekt och rädsla samt använder symboler som för tankarna till svastikan. Framför ett hav av lättpåverkade medlemmar står den yngre, välfriserade och smilande efterträdaren ensam på ett podium. Som en anti-krist med stora facklor av eld på scenen. Det är på det hela taget mycket skrämmande. Och på samma gång löjeväckande.

Det var inte min tanke att ägna så mycket tid åt Scientologin men jag har alltid varit fascinerad av religion i allmänhet och sekter i synnerhet så jag har en tendens att engagera mig lite väl mycket. Vilka komponenter är det som gör att en fri människa ger upp sig själv, avsäger sig allt eget ansvar och gör allt i ledarens namn oavsett hur vansinnigt det än är - och på så sätt väljer att bli ofri. En fånge. Det är intressant, eller hur?

Ibland glömmer jag bort att jag har flyttat från Stockholm. Även fast jag har bott i Skåne i snart fyra år händer det ofta att jag skriver min gamla stockholmsadress.

En annan sak som jag har uppenbara svårigheter att vänja mig av med är tunnelbanan. Det sitter i ryggmärgen det där med att tunnelbanan går med täta avgångar, vilket leder till att jag går till stationen utan att tänka på tidtabellen. Detta har resulterat i mången väntan. I Stehag stannar pendeltågen sammanlagt fyra gånger i timmen. Två gånger söderut mot Lund och Malmö och två norrut mot Höör, Hässleholm och Kristianstad. Förutom på helger då de endast stannar en gång i timmen åt vardera håll. För en nollåtta känns det en smula fattigt.

Idag hände det igen Jag hade tänkt att åka in till Eslöv för att göra några ärenden. När jag var klar med förmiddagens bestyr gick jag till stationen bara för att se rumpan på tåget åka iväg med ett hånleende. Jo, rumpor kan hånle. De kan även le snällt. Min sambos rumpa ler hela tiden. Alltid en glad rumpa där.

Visserligen lyssnade jag på en spännande ljudbok och var väl underhållen, men att sitta och vänta i fyrtio minuter på nästa tåg var inte något jag hade lust med, hur bra sällskap deckaren som strömmade ut genom mina hörlurar än var. Tio minuter senare skulle tåget i norrgående riktning komma så jag bestämde mig för att åka till Höör istället.

En Höörsnigel. Hon presenterade sig som Hjöördis.
Somliga lämnar starkare avtryck efter sig än andra.

Väl tillbaka i byn kom jag på att jag hade glömt det viktigaste - kattmaten. Faktiskt den största anledningen till att jag alls var tvungen att besöka en butik idag. Well, det var bara för mig att slinka in till den lokala Matboden för att rätta till misstaget. Där inne kände jag plötsligt hur mina tarmar gjorde en omotiverad och hastig rörelse. Som upprepades med ökad intensitet för varje sekund. Typiskt!

När kortläsaren godkände mitt köp drog jag snabbt ut mitt MasterCard och ilade hem i en rasande fart medan jag bad till högre makter att inte den übersociala tjejen från boendet på vår gata skulle se mig. Hon vill nämligen alltid väldigt gärna snacka ett bra tag med alla och en var. Hon är söt och trevlig på alla sätt och vis, men hade jag hamnat i klorna på henne skulle en pinsam olycka ske för min del.

Jag hade tur. Det var fritt fram. Medan jag ångade fram den sista biten märkte jag hur syret omkring mig tog slut, som om jag hamnat i en evig inandning. Dagen försvann och himlen antog färgen av den mörkaste granit. Uh oh.

I samma ögonblick som jag öppnade dörren, gjorde även skyn det. Regnet vräkte ned med oanad frenesi. Doris, som stod på stand by innanför, gjorde en ansats att springa ut men vände tvärt när hon insåg att en eventuell promenad skulle resultera i blöt päls. Vetskapen om hur fåniga blöta katter ser ut gjorde hon allt för att undvika bli generad och skuttade upp för trappan istället. Hemma är det torrt.

Är det inte praktiskt när ens inälvor skvallrar om vädergudarnas avsikter? Hade jag inte skyndat mig hade jag blivit genomdränkt.

Eftermiddagen ägnade jag åt att lyssna klart på boken, lyssna på regnet, planera och dagdrömma. Jag fixade och donade. Skrev anteckningar, kom-ihåg-listor och var på ett gott humör. Jag kände förväntan.

När måndagen övergick till kväll snodde jag ihop en puttanesca för att stilla hungern. Jag sköljde ner det hela med ett glas vin. Jag är en belåten gräsänka.

Yummy in da tummy!

Ibland önskar jag att jag var som de flesta andra. I alla fall i vissa avseenden. Problemet med mig är att jag tar överdrivet mycket hänsyn. Jag vill inte störa, inte tränga mig på. Inte synas. Inte höras. Det är förmodligen inte friskt. Jag vet inte om det beror på min uppfostran eller om jag bara är sådan av mig själv. Jag kanske har en diagnos. Många har en nuförtiden.

Sällan tar andra i min omgivning samma hänsyn. Om alls. De tänker bara på sin egen bekvämlighet och är helt immuna inför mina gelikars förvånade och irriterande blickar. Tänk så skönt att vara sådan. Helt bekymmerslös. Helt obrydd. Med selektivt seende och hörande.

Jamen ni vet, som när vi kliver på en fullpackad buss, tunnelbana eller pendeltåg så finns det alltid de som har sina väskor på ett säte bredvid sig. Dessa människor är helt oförmögna att tänka själva och dra slutsatser som: "Oj, så mycket folk, kanske kan jag ha min väska i knät eller på golvet." Icke. Vi måste säga till, eller förlåt jag menar, be snällt om inte vederbörande möjligtvis kan tänka sig avlägsna bagaget så att en sittplats frigörs. På så sätt får dessutom fler pendlare plats. Fiffigt.

En gång när det var så trångt på ett Pågatåg att risken för oönskad graviditet var överhängande, stirrade jag frågande på en stor svart väska som vilade skönt på ett eget säte och sen tittade menande på ägaren. Han låtsades inte se mig. Men när jag var på väg att sätta mig på hans väska återfick han kvickt synen och ryckte åt sig sin trunk med påtagligt stort besvär. Stackare. Så jobbigt livet blev för dig.

Jag har studerat dessa människor. Jag är intresserad av psykologin här. Vad gör dem så ignoranta? För att inte säga arroganta? De finns i alla åldrar, ur alla samhällsklasser och det är lika delar män som kvinnor. Alla typer. Alla sorter. Det går inte att se på en person om hen är en tvåsitsare. Förrän de sätter sig ner.

De finns dessutom överallt. Jag trodde länge att det var ett stockholmsfenomen men beteendet förekommer lika frekvent här nere i Skåne.

Märkligt. Det var inte alls det här jag skulle skriva om idag. Hur blev det så här? Jag skulle skriva om min juliklapp. Det får bli i ett annat blogginlägg. Stay tuned!

Idag fick jag en juliklapp!

Efter min morgonpromenad fann jag ett kuvert i botten på brevlådan. Det var från min goda vän i Gävle. När det dimper ner post från henne vet man att det är något speciellt. Och alldeles riktigt, i det lilla platta paketet gömde sig ett par örhängen. Specialdesignade för just mig, nollåttan expat i Skåneland! Dessutom är jag väldigt förtjust i kartor. Ett släktdrag jag ärvt efter min far, även om mitt intresse inte alls kommer i närheten av hans fäbless för dito.

Gåvan var på det hela taget lysande!

Den med Stockholm tänker jag hänga i mitt vänstra öra.
Närmast hjärtat.

Min vännina har många strängar på sin lyra. En mångsidig och konstnärlig virtuos. Bland mycket annat gör hon silversmycken. Jag har haft lyckan att få ett par örhängen vid ett tidigare tillfälle.

Jag älskar silver. Jag älskar formen.
Lätta att bära. Vilket jag gör ofta.

Konstnären tar även emot beställningar - i mån av tid. Jag hade för några år sedan tur, hon hade vid tillfället både gott om tid och material. Jag förklarade för henne vad jag var ute efter och satte en maxkostnad, i övrigt fick hon lösa tyglar att utforma smycket på det sätt hon ansåg bäst. Dels litade jag på hennes konstnärliga sinne och smak, dels känner hon mig. Hon vet vad jag gillar och inte gillar. Hon vet vad som passar mig.

Kipepeo är det swahiliska ordet för fjäril.

Varför ville jag ha just en fjäril? Fjärilen är en viktig symbol för mig. Den är fri och vacker. Den utvecklas. Den går igenom många faser och skepnader innan fulländning. Fjärilen har varit med mig sedan barnsben, ständigt närvarande.

Ni undrar förstås även om det här med swahili. Det är inte bara fjärilen som är betydelsefull för mig. Efter mina många resor till Östafrika hyser jag en kärlek för de swahilitalande länderna. Främst Tanzania som alltid kommer att ha en dedikerad plats i mitt hjärta. Att rista in kipepeo i fjärilsringen var ett briljant drag!

Min begåvade vän heter Linda Jonsson. Ni kan kontakta henne på urminhand@gmail.com om ni är nyfikna på hennes arbeten. Jag vet att hon har ett fotogalleri över sina alster men hennes hemsida är ännu inte i drift så ni får ännu så länge hålla tillgodo med en e-postadress.

Jag vaknade till tidigt i morse av att Doris kräktes upp en hårboll. Jag valde att ignorerade det. Jag kände på mig att klockan var pro fem. Jag var inte på humör. Min avsikt var att sova bort hela dagen. Sömnen hade varit instabil under natten på grund av mensvärken från helvetet.

Jag längtar efter klimakteriet så jag slipper eländet. Fan alltså, de månatliga blödningarna är helt bortkastade på mig, jag har ju aldrig någonsin velat föröka mig! Snacka om att kasta pärlor för svin.Eller pärlor förresten, det var väl att ta i. Svin med för den delen.

Läste på nätet att genomsnittsåldern för kvinnans menopaus är vid 51-års ålder. Skönt, inte allt för långt bort i framtiden för en annan. Okej, jag vet att övergångsåldern är svår för många kvinnor men jag kan inte låta bli att invänta den med glädje. På något underligt vis har jag alltid sett fram emot att bli äldre. Jag ser det som en frihet att åldras. Vi blir mer vågade, mindre osäkra och framför allt - vi blir vackrare med åren. Vi får en mer intressant karaktär. Det är inte förrän vi har några år på nacken som vi blir attraktiva. Tycker jag. Särskilt om vi får åldras naturligt. Omgjorda fejor ser aldrig yngre ut, utan bara konstgjorda. Och sällan attraktiva. Mest otäcka. Och varför vill man vara stöpt i en plastikmall och se ut som alla andra? Jag har aldrig förstått detta. Är det inte roligare att vara unik?

Hur som helst, jag var som sagt inte på humör idag. Jag vill ställa in idag. Hoppa över idag. Jag svalde en värktablett, drog täcket över huvudet och gav onsdagen fingret.

Ett par timmar senare vaknade jag återigen, denna gång av att katten låg tätt intill mig och spann lågt. Hennes ordlösa kärlek fyllde mig med energi och jag staplade mig upp. Doris var med på noterna och skuttade iväg till sin matplats för att göra mig uppmärksammad på hennes begynnande svält.

Efter dusch och kaffe var det dags att lufsa ut i luften. Som sällskap hade jag planerat att lyssna på en deckare, men efter att ha sett att Storytel aviserat om att Bingo Rimérs självbiografi nu fanns i deras bibliotek valde jag den. Inte för att jag var särskilt intresserad av personen per se, men som vissa av er kanske vet har jag en förkärlek för biografier - oavsett vems. Berättelser om verkliga personer lockar mig.

Jag vet inget om Rimér. Mer än att han plåtar lättklädda flickor med fyllda läppar och bröst. Och efter att ha lyssnat på boken idag, den var bara på fem och en halv timme, så vet jag fortfarande inte mer än så. Det var mycket sex, en hel del droger och namedropping. Inget överraskande. Jag har ingen recension att ge er mer än att det var en kort, hyfsat underhållande och ytlig berättelse om en Hugh Hefner-wannabe med distans. Jag skrattade till några gånger. Han kan nog vara rätt kul, den där Bingo. Han ser ju rätt kul ut om inte annat. Fast han är en sån där som säger "igenklingen" i stället för egentligen. Det kan vara det mest osexiga som finns. En riktig turn off.

På den sena eftermiddagen plingade grannarna på dörren. De överräckte en flaska chilenskt rödvin som tack för att jag hade vattnat deras blomster medan de hade varit annorstädes.

Min mor har alltid sagt att rödvin gör susen vid mitt nuvarande blödande tillstånd. Och eftersom hon alltid har rätt, korkade jag genast upp flarran och serverade mig själv ett glas. Och vet ni, kramperna i de lägre magtrakterna släppte.

Istället för Ipren. Godare än Ipren.

Det har kommit in frågor från mina läsare om jag har börjat prata skånska sedan jag flyttade ner hit. Svaret är ett stort rungande nej. Den skånska dialekten är speciell. Jag tror att man helst ska vara född och uppvuxen i Skåne för att kunna tala som en riktig skåning. Det finns emellertid några som kan imitera skånskan rätt bra, men de är få.

Jag minns när min danske vän sa till mig: "när svenskar ska låtsas prata danska låter det som om vi har ett allvarligt begåvningshandikap med svårt talfel." Jag skulle inte vilja dra det så långt vad gäller skånskan, men det låter onekligen enfaldigt och pinsamt när de flesta icke-skåningar ska försöka sig på att härma dialekten. Den är säregen och svår.

När jag nu ändå är inne på dansken, han har också berättat att när han flyttade till Stockholm och lärde sig svenska, hade han träningsvärk i tungan på grund av att vi, åtminstone vi norr om Skåneland, uttalar konsonanterna hårt och noggrant. Och i likhet med danskarna uttalar skåningarna konsonanterna slappt. Till exempel blir gärna k till ett g och p blir b. Som om skåningarna är för trötta eller bakfulla för att hitta orken att artikulera ordentligt. Men det är givetvis inte frågan om det utan det hör helt enkelt till det skånska sättet att prata.

I det senaste numret av Språktidningen (nr 5, 2015) läser jag en intressant artikel om tungforskning, skriven av frilansjournalisten Johan Joelsson. Två fonetikforskare på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet bedriver sedan 2011 ett forskningsprojekt där de bland annat studerar hur vi artikulografiskt använder våra tungor för att uttala vissa vokaler.

I projektet Vokart har forskarna koncentrerat sig på vokalerna i, y och u. Bland de trettio försökspersonerna fanns tio från stockholmsområdet, tio från göteborgsområdet och tio från Malmö. Efter att ha sammanställt och analyserat det insamlade underlaget kom de fram till att malmöiterna, till skillnad från de övriga grupperna, gjorde exakt samma tungrörelser till de tre olika vokalerna.

Nu vet inte jag om det har med ovanstående att göra men jag har flera gånger haft svårigheter att förstå vissa skåningar, jag tycker nämligen att det låter som om de säger i där det inte ska vara ett i. Låt mig ta ett exempel - förra veckan frågade tjejen i glasståndet på Borstahusens hamn mig om jag ville ha bägare eller strit (strut).

Samma sak gäller o och u, lätet är i det närmaste identisk för mig. När det inte låter som i vill säga. Som ni förstår är det omöjligt att dra alla skånska dialekter över en kam, för vi ska inte tro att det endast finns en skånsk dito. Nej, det är stor skillnad på hur det talas i länets alla hörn och vrår.

Min far brukar använda en överdriven skånska när han ska vara rolig, liksom göra narr av den typiska skåningen. Han är en mästare på att fånga den skånska essensen med små medel. Det har han gjort så länge jag kan minnas och jag har alltid funnit det högst amuserande.

Innan ni går upp i hej och tycker att min pappa är elak vill jag med en gång meddela att han själv är skåning. (Flyttade dock härifrån så fort tillfälle gavs men det är en annan historia.)

Nåväl, hans påhitt har lett till att när jag genom åren hört en utpräglat bred skånsk dialekt haft svårt att ta personen i fråga på allvar. Jag ser bara farsan framför mig. Väluppfostrad som jag är och född med pokerfejs har jag alltid tacklat det hela riktigt bra. Förutom en gång.

I början på nittiotalet, närmare bestämt en varm majdag 1993, började jag jobba på BookHotel AB. BookHotel var ett elektroniskt hotellbokningssystem som främst svenska affärsresebyråer använde. Jag satt på helpdesk och assisterade vilsna användare och förvirrad hotellpersonal.

De första dagarna satt jag bredvid tjejen jag skulle ersätta och medlyssnade på samtalen, men så kom dagen då jag var tvungen att ta över rodret och svara när det ringde. Mitt allra första samtal var från en resebyrå. I Malmö. När jag hörde rösten var jag fast övertygad om att det var pappa som ringde för att skoja med mig. Jag var inte sämre än att jag börja låta likadant, betedde mig som en idiot och sa de mest osannolika saker. På fejkskånska. Efter en stund började jag ana att detta inte alls var en av mina fars figurer. Det var en riktig person. Det började hetta i ansiktet på mig och svetten bröt ut. Jag ville bara lägga på och slänga headsetet ifrån mig. Jag funderade på att fly fältet eller inta fosterställning på golvet, men istället harklade jag mig, bad om ursäkt och sa som det var - att jag trodde att han var någon annan. Han verkade inte ta illa upp men jag anar att när vi senare avbröt samtalet skakade han på huvudet och tänkte: "nollåttor..."

Genom åren hade vi ett bra samarbete så det vilade inga ledsamheter efter incidenten. Tur för mig att skåningar har humor.

Magnus har ett fantastiskt sinne för humor. Annars hade jag inte suttit här.

Jag har fått in en Önskeblogg. En läsare vill gärna att jag skriver om kärleksförhållanden och hur mycket vi ska kämpa för att rädda relationen när den börjat krackelera.

Det är komplicerat. Lika knepigt som att skriva om vänskap, ett ämne jag berörde för någon månad sedan. Det är svårt eftersom det är upp till var och en att tolka vad vänskap är. Det står alla fritt att kämpa hur mycket de vill för att hålla ihop en kärleksförbindelse. Jag kan bara utgå från mig själv.

Under mina förhållanden har jag aldrig känt någon kämparglöd när kärleken väl börjat avta. Vi kan varken tvinga fram eller kvar kärlek.

Jag vill inte behöva kämpa i en kärleksrelation. Vi ska ha roligt. Vi ska leka, skratta och älska. Hålla om varandra, hålla av varandra och lyfta upp varandra. Inte gräla, strida och ljuga. Livet är för kort för att gå i illa asfalterad uppförsbacke.

Jamen passionen då? Är det inte bra skrika och slåss emellanåt? Kasta porslin på varandra för att sedan försonas i hetsig älskog? Jag vet inte. Det är i alla fall inget för mig. Om jag nu skulle kasta en rörstrandtallrik på någon efter att ha skrikit mig hes på den samme, är intimitet det absolut sista jag tänker på. Hellre vill jag att han besöker helvetet än min säng. För övrigt kommer ordet passion från latinets patio som betyder lida. Tack, men nej tack. Jag vill inte lida. Jag vill inte kriga. Jag vill att förhållandet ska vara som en räkmacka. Ni vet, med sådana där stora, goda västkusträkor med perfekt sälta och en klick hemslungad mayo. Citronklyfta vid sidan om. Kanske en dillkvist för syns skull. Men ingen torr tekaka i botten dock. Hellre ett saftigt levainbröd med knaprig kant.

Många säger att de måste hålla ihop för barnens skull. Okej, jag har själv inga barn så jag hör hur ni säger att jag inte ska uttala mig om saken, men jag tänker leva farligt och påstå att det är ett självbedrägeri. Att gripa efter halmstrån om ni så vill. Vadå för barnens skull? Jag tror snarare att det är för er egen skull som ni vill stanna kvar. Trots att er relation haltar och vilar på kryckor.

Mina föräldrar skilde sig när jag var i sjuårsåldern. Har jag lidit av det? Inte ett dyft. Aldrig någonsin har jag fällt en tår över detta. Aldrig någonsin har jag önskat att mina föräldrar skulle bli ihop igen. Och aldrig någonsin har mina föräldrar baktalat varandra inför mig. Så länge de vuxna agerar vuxet är det ingen fara för barnet. Ungar har dessutom en utomordentlig bra förmåga att anpassa sig. Även till skilsmässor.

När någon vänstrar anser jag att det är ett tydligt tecken på att förhållandet är, om inte dött, så infekterat. Det kommer aldrig bli stabilt. Tilliten är borta. Fundamentet likaså. Liksom kärleken och respekten. I mina ögon är det irreparabelt. Inte ens silvertejp hjälper. Jag accepterar inte att någon är otrogen mot mig. Där har jag nolltolerans. Har han en gång bytt kroppsvätskor med någon annan är det kört och sannerligen inte värd att slåss för. Tycker ni att jag ger upp för lätt? Kanske. Men för mig är det inte viktigt att stanna kvar i tvåsamheten om den är oharmonisk och dysfunktionell. Om jag eller den andra personen drar åt vänster bör vi ställa oss frågan varför.

Det behöver givetvis inte bero på vänsterprassel för att ett förhållande ska ta slut. Jag har själv varit med om att förälskelsen övergått till platonisk vänskap. Han och jag tog ett gemensamt beslut att bryta upp förhållandet. Vi är vänner än idag.

Jag tillhör den typen som gillar mitt eget sällskap så pass mycket att om jag ska ingå i ett förhållande ska det tillföra något mer än att hans uppenbarelse är trivsam. Det ska vara ännu bättre än att vara själv. Annars får det vara.

Livet är som "Finns i sjön". Mister du en står dig tusen åter. Det är faktiskt sant. Jag vet att det gör helvetiskt ont att bli åsidosatt, lämnad och övergiven - jag har själv varit där. Flera gånger. Just därför vet jag också att när man slickat sina sår och sörjt klart, syns färgerna igen. Ännu klarare och intensivare än förut. Sjön ter sig lockande och vi är redo att dyka i igen.

För varje misslyckat förhållande sätter sig en törn i hjärtat. För varje svek, för varje kall hand, för varje lögn har vi en tendens att sluta våra hjärtan. Men det ska vi inte göra. Vi ska öppna det för att släppa in ljuset och kärleken.

Älska dig själv först.

Ta ingen skit.

Sambon har en förkylning på gång. Den stackaren har taggtråd i halsen och är alldeles eländig. Han stönar till då och då för att uppmärksamma mig på att han fortfarande lever, men bara nätt och jämnt.

Då Magnus behöver ständig tillsyn och omvårdnad för sitt prekära tillstånd har jag iklätt mig rollen som Florence Nightingale. En begynnande mancold är inte att leka med, den ska tas på största allvar. För husfridens skull om inte annat.

Dagen började med ett glas frizzante.

Sedan en stadig frukost.

Under dagen har Magnus själv sett till att få så mycket vila som möjligt. Han är bra på det. Där behöver han inte min hjälp. Både han och Doris är oerhört skickliga i konsten att koppla av. Insomni är inget någon av dem lider av.

När jag förberedde kvällens middag såg jag till att ha i obscena mängder vitlök och rikligt med het chilisås från Louisiana. Nej, jag syftar inte på konstmuseet i Danmark utan på den amerikanska delstaten. Jag inbillade mig att köttfärssåsen på det sättet skulle få lättare att skrämma bort stålullen som skavde i Magnus svalg. Med gemensamma krafter skulle vi ta kål på sambons akuta nasopharyngit.

Till efterrätt serverades universalmedlet mot besvärande halsont. Redan Alexander den store förstod på sin tid både nyttan och nöjet med glass.

Aldrig fel. Alltid rätt.
Såvida inte man är glassintolerant.

Det här ska nog gå bra. Magnus blir nog man igen inom sinom tid. Lite mer glass och TLC bara.

Jag har varit oinspirerad de senaste dagarna. Uttråkad. Vilket är konstigt eftersom jag har mycket att se fram emot. Det är möjligt att det är min otålighet som spökar och gör mig passiv i stället för att skutta omkring som en dopad duracellkanin som vore mer väntat med tanke på delikatesserna som stundar i min omedelbara framtid.

Den här veckan har jag bara väntat på att dagarna ska gå men har nu beslutat att aktivt forma de få återstående dagar som innevarande vecka har till min belåtenhet. Jag ska ta mig i kragen. Rycka upp mig.

Även om jag för tillfället är slö i sinnet är jag vid gott mod. Det vilar inga ledsamheter här inte. Av mitt facebookflöde att döma är jag den enda som just nu inte klagar och ojar sig över vädret. Jag älskar att inte svettas. Lågtrycket matchas med ditot i mitt huvud.

Årets upplaga av Fruntimmersveckan kommer för min del inte gå till historien som den mest produktiva.

Ska bli skönt med en ny dag i morgon. Då blir det kanin. Batteridriven men minus anabola substanser. Och till middag ämnar jag äta något tillagat. Ikväll åt jag nämligen en skål glass. Det var inte den bästa idé jag haft känner jag nu.

Om jag inte hade passat mig noga kunde jag ha gått omkring i Malmö med en sjöhäst i håret. Äsch, tänker ni. Jo faktiskt, replikerar jag. Jag ska förklara;

i morse när jag duschade gjorde jag den klassiska farsmanövern genom att tappa tvålen. Av rädsla att halka på den och göra scenen komplett böjde jag mig således ner för att ta upp den hale jäveln. När jag reste mig upp fastnade den zanzibariske sjöhästen, som alltid hänger i duschen, i mitt hår. Och ganska ordentligt också. Jag har ingen aning om hur. Efter att ha stått en stund i ett försök att reda ut debaclet övervägde jag att hämta en sax. Eller låta sjöhästen vara kvar. Starta en besynnerlig trend liksom. Till slut separerades vi dock utan att någon kom till skada.

Sjöhästen.

Kort efteråt styrde jag mina steg mot stationen. Jag skulle åka till Malmö. En anpassning till den snart kommande stockholmsresan. När jag hasat mig upp för den korta uppförsbacken och befann mig mitt på perrongen kom det fram en kvinna, 65+, med blå foppatofflor och en cigarett i mungipan. Jag märkte att hon försökte ta kontakt med mig så jag tystade Stefan Sauks röst som läste den senaste deckaren av Carin Gerhardsen och tog ur hörsnäckorna ur mina öron för att höra vad damen hade på hjärtat. Hon undrade om jag kunde hjälpa henne att köpa en biljett. Naturligtvis kunde jag det. Plötsligt kände jag den skrikiga varselvästen omkring mig som jag hade under min tid som stationsvärd på Malmö Central.

Foppatofflorna tog fram sitt betalkort och vi stod bredvid varandra framför biljettautomaten. Jag väntade på att hon skulle tala om för mig var hon vill åka. När hon inte sa något frågade jag henne var hon vill åka. Inte för att jag var personligt intresserad men för att kunna hjälpa henne var det av nöden tvunget. "Eslöv!", svarade hon medan tobaksröken steg från hennes läppar och med en blick som avslöjade att hon tyckte det var en oerhört dum fråga. Ungefär som var ska man annars åka?

Lite mer än en trettio minuter senare klev jag av i Malmö. Mitt främsta mål var att inhandla trosor. Ibland måste man det. Mitt favoritställe för detta ändamål är Twilfit i Triangelns köpcentrum. Där finns en fantastisk trevlig och tjänstvillig tjej som har hjälpt mig många gånger med den rätta BH:n. Hon kan min byst. Nåväl, det var inte därför jag var där. Nej, det var ju för trosornas skull. De har toppenbra vardagstrosor. Jag ville ha helt vanliga, ofarliga, osexiga, harmlösa, tråkiga och gudomligt bekväma bomullstrosor. Bridget Jones-stuket. Ni minns, hon hade sina "granny pants" på sig när hon mot alla odds fick ligga. Med ingen mindre än med Hugh Grants karaktär dessutom.

Det är ungefär sådana trosor jag pratar om. Helt avsaknad av glamour. Ändå la den alltid så trevliga tjejen in dem i silkespapper. Som om det var fina lyxiga ting. Jag tycker det är så charmigt. När man kommer hem och packar upp känns det som om det man köpt ändå är petite och piffigt. Även om innehållet har storleken av en spinnaker. Och lika spännande som en dito i stiltje.

Efter att ha gjort mig oskyldig i butiken kände jag hur blåsan gjorde sig smått påmind och tänkte att det var säkrast att besöka faciliteterna innan jag begav mig ut på gator och torg. Jag gick säkert tre, fyra varv innan jag förstod att symbolen för kundtoaletter inte var symbolen för hissar. De som eventuellt roade sig med att titta på övervakningskamerorna när jag irrade runt i omloppsbana gjorde sig nog redo för ett ingripande.

Avslutningsvis vill jag bara säga: roquefort- och portvinsbrie, åh min gud så gott.

Jag förbereder mig inför morgondagens resa. Den stora rosa är öppen och delvis fylld. Naglarna är lackade, fötterna filade och näshåren ansade. Det enda som står mellan mig och mina drömmars stad är natten och SJ:s gråa snabbtåg.

Har jag tur är alla växlar och signaler i ordning. Inget anarkistiskt springande av obehörigt folk på spåren. Det lär inte finnas risk för solkurvor och den berömda lövhalkan torde inte heller utgöra ett problem. Än. Jag har stor tillförsikt att min ankomst sker på utsatt tid. Jag kommer givetvis att hålla er underrättade så det är bara att luta er tillbaka och hänga med.

Den stora rosa. Med väktare uti.

Katt och sambo kommer få en lugn vecka när matte är borta. De kan stöka till bäst de vill. Strunta i att bädda, diska, gå ut med soporna och vädra. Det kommer de att göra samma dag jag återvänder.

Jag befarar dock att min svulstiga halländska basilika jag införskaffade under midsommarhelgen ligger risigt till. Hur ska jag få Magnus att komma ihåg att hälla vatten i krukan varje dag? Den är törstigare än Eddy och Patsy i "Absolutely Fabulous".

Grönt är skönt.

Alltså vad hände med de unga, stiliga, vitala tågkonduktörer som hjälpte en dam i nöd? De stannade nog kvar vid förra sekelskiftet. Synd.

Jag har alltid reagerat över att det är snålt tilltaget med plats för resväskor ombord SJ:s tåg, men har alltid lyckats få plats med min stora rosa.

Idag när jag klev på i Lund var tåget redan överfullt med väskor av varierad storlek. Jag frågade tågvärden om det fanns fler utrymmen, med en hint av hjälp mig i rösten. Han informerade mig att så inte var fallet och föreslog att jag skulle hiva upp resväskan på hyllan ovanför sätet. Tyvärr tillåter inte min svaga rygg detta och jag antog att det i varje tågvärds arbetsbeskrivning uttryckligen står att de inte under några omständigheter får bära, röra eller ens se åt passagerarnas väskor så jag lät bli att fråga om assistans. Inga andra i vagnen gjorde någon ansats att stå till tjänst heller så jag fortsatte villrådigt framåt mot okänt mål. Lyckligtvis såg jag en tjej som klämde in sin stora ryggsäck mellan några säten, där kunde även min skära koffert klämmas in. Puh!

På grund av detta höll jag på att missa den obligatoriska slängkyssen från Magnus. Men jag fick fatt i den.

När jag lättad sjönk ner i mitt säte upptäckte jag en rödlätt tjej i stolen snett emot mig som tuggade i sig den ena hemmagjorda köttbullsmackan efter den andra. Efter detta tog hon fram en stor plastbehållare med chokladbollar. Även de hemmagjorda. Alltså jag blev hungrig! Jag tror att vi knappt hunnit till Hässleholm innan jag tog fram min smörgås som jag noggrant valt ut på Barista vid Lunds central. Innehållet var smarrigt men själva brödet var torrt och trist. Som plåster på brödsåret tog jag fram min lilla påse med pistage- och cashewötter.

Strax efteråt såg jag minst tre som försvann bort för att sedan återvända med små chipspåsar. Det smittar gott när man prasslar med en påse. Jag borde få provision av försäljningen i bistrovagnen idag.

Den grå eminensen har vilat tungt under hela resan men i skrivande stund, där jag inte alls vet var jag befinner mig men vi har i alla fall passerat Norrköping, bryter nu solen fram.

Nej okej, det kanske inte syns, men det har blivit ljusare!

Att säga att gårdagskvällen var njutbar är att underdriva. Äntligen fick morsan och jag snacka ikapp flera månaders prat. Allt bubblade upp och vi hade svårt att inte prata i munnen på varandra. Vi både skrattade och grät beroende på vilka ämnen som avhandlades. Ofta skrattade så att vi grät. En hel del tårar blev det således. Och detta vid ett bord till bredden fyllt av delikat meze från hovleverantören i Hötorgshallen. Smakerna hittar verkligen hem hos mig, det stämmer överens med mitt väsen. Allt sköljdes ner med svalkande rosévin. Kvällsvarden avrundades med utsökt vaniljglass och bedårande söta hallon.

Sen blev jag dödstrött. Det var inte särskilt sent på kvällen men mina ögon kunde inte förmå sig att hålla ögonlocken i öppet läge. Det blev slafen direkt och jag sov likt en griskulting i en dypöl hela natten. Med andra ord, gott som fan.

I morse blev det frukost på sängen. Franskrostat kaffe (mamma är frankofil), små snygga smörgåssnittar och en virgin mimosa toppat med hallon. Jaja, jag vet att en virgin mimosa är det samma som helt vanlig apelsinjuice, men vad låter mest spännande?

Medan jag njöt av frullen funderade jag på vad jag skulle hitta på idag. Jag har med flit inte bokat upp varenda dag, det är en viss frihetkänsla när man får ta dagen som den kommer. Längtan efter vatten var stark och jag beslöt mig för att ta tunnelbanan till Slussen. Därifrån skulle jag promenera längs Skeppsbron, gå förbi Grand Hôtel, förbi skärgårdsbåtarna, förbi Nationalmuseet, sedan vidare ut till Skeppsholmen och Kastellholmen för vidare färd med färjan över till Djurgården. Plötsligt hörde jag regndroppar falla mjukt mot fönstren. Dropparna sa till mig att känna lugnet och njuta av kaffet. Du sa ju ta dan som den kommer.

Några timmar senare tog morsan och jag sällskap på 57:ans buss mot Söder. Hon hade ärenden att uträtta vid Mariatorget. Själv hade jag övergivit min ursprungliga tanke och åkte till Sofia istället. För er som inte är bevandrade i Stockholm, är Sofia ett stadsdelsområde på Södermalm och inte en person. Eller jo, klart det finns det finns tjejer som heter Sofia, exempelvis gör vår senaste prinsessa det. Det är också huvudstaden i Bulgarien. Men i mitt fall är det området på Söder jag syftar till.

Under bussturen kunde jag konstatera att hela stan är en enda stor byggarbetsplats. Det grävs upp, byggs till och rivs. Okej, Stockholm har alltid varit en stad i förändring men nu är det allt på en gång. Rörigt. Stökigt. Jobbigt. Men det blir säkert bra när det blir klart. Om det blir klart...

Kolingsborg. Jag känner inte riktigt igen det.
Jag var på roller disco här på 70/80-talet. Någon
enskata gång i alla fall. Rullgrillor var inte riktigt
min grej. Är fortfarande inte min grej. Balansen ni vet.

Jag flanerade Renstiernas gata ner mot Katarinavägen där jag visste att jag skulle få se vatten med en vidunderlig utsikt. På vägen slank jag in på underbara Cajsa Warg och botaniserade. Jag kom ut med en påse sydkoreansk sjögräschips med sesam (som senare skulle visa sig vara smulor snarare än chips, men smaken var det inget fel på. Tyckte jag. Mamma tyckte att de smakade... skit...). Det är en underbar livsmedelsaffär, varför finns inte Cajsa Warg överallt? Man får så mycket inspiration när man vistas där.

Väl på Katarinavägen trängdes jag bland fotograferande, entusiastiska och beundrande turister. Jag förstår dem. Stockholm tar andan ur en.

Katarinavägen när jag tittar åt vänster.
Härliga gamla söderkåkar.

Katarinavägen när jag tittar åt höger.

Stans bästa strömming. Men jag avhöll mig.
Även ikväll skulle det vankas delikatesser hemma.
Då vill man vara hungrig.

Bara katten och jag

Tordön

Möss och människor

För livet

Gnaga-igenom-väggar necesse est

Att vädra vädret

Man får inte falla fel

Söndagsgrubblerier

Tunnelbanevana

Folk. När man stör sig på folk.

Juliklapp

Gammal är äldst. Och spelar Bingo.

Kan alla prata skånska?

Krig eller räkmacka

Mr Mancold är på besök

Beige sinnesstämning redo för färgprakt

Med sjöhäst i håret

Stockholm, Stockholm, stad i världen

Mot Stockholm

Mest på Söders höjder